Acceptans

10.30
Familjen otur. Jo, tror vi ändock lyckades leva en hel vecka igenom utan större missöden. Inatt kom det. Thorin har varit småhängig sen i fredags. Inatt vaknade han flera gånger och skrek, grät och va risig. Heira vaknade av det och blev ledsen så hon och jag bäddade ner oss i soffan tillsammans mitt i natten. Hon klagade på nästäppa och hosta. Är man inte hypokondriker så blir man lätt nojig efter all sjukdom som går runt runt.. hu!

Båda hade Luciafirande på dagis och skola i morse. Då natten bestod av lite småkaos försov vi oss. Thorin va fortfarande hängig så vi avstod från dagis firande detta år och åkte direkt till skolan. Det blev bra i slutändan även om han va ledsen först över att missa sitt. Han får va klädd som tomte ändå hela dan idag som en liten tröst.

Det är fantastiskt fint ute nu. Minusgrader, ett tunt snötäcke och strålande sol. Sådär som en perfekt vinter skulle kunna vara ett par månader framåt. Men det vet vi att vi inte får. Därför får man njuta av varje sådan dag som inträffar.

Jag tog en långpromenad med Erika igår trots snö som yrde och blåst. Det va underbart! Och så kul att gå och prata med henne om allt mellan himmel och jord. Det är så bra att ha någon med sig ut. Är man ensam så hittar man tyvärr tusen ursäkter för att hålla sig kvar i soffan.

Jag ska verkligen komma igång med gymet också på sikt. Det är den där känslan att komma över nåt sorts löjligt komplex som bromsar mig tyvärr. Jag har gått upp på tok för mycket i vikt det senaste året och kan bli så tyngd av att jag låtit det bli så. Samtidigt behöver jag intala mig att livet inte alltid går i medvind och att acceptera det som blivit. Det blir ju inte mindre deppigt när man lägger så höga krav på sig att man skulle vilja tappa en si sådär 22 kg för att verkligen bli nöjd. Frågan är om man någonsin blir nöjd då? Det är ju sjukt när en siffra är det man hänger upp sig på och tros vara det viktigaste i livet. Nu tänker jag ta en dag i taget. Vara tacksam för det fina och göra det bästa med det mesta. Släppa den tanken på allt man inte gör.. Uppskatta det som blir av helt enkelt. För en piska är det sista jag  behöver när kraven redan står mig upp i halsen. Lustfyllt, friskt och peppande.

På plus

17.00 (publicerat ett halvt dygn senare)
Ronnie och barnen kommer när som helst hem. Helg! Ikväll ska vi hyra filmen Insidan ut och mysa ihop allihop. Den här veckan är nog första på flera månader där glädjen besegrat över det negativa. Att jag faktiskt kan uppskatta och njuta av det som omger mig. Skratta och fylla på med positiv energi. Inte har vi haft några större motgångar heller (nå det är ju två dagar kvar av veckan).. Thorin har dock blivit lite hängig IGEN men förhoppningsvis är det något som bara får dra förbi. Jag hörde en vän nämna magsjuka här om dagen och genast ställde jag fram hinkar i barnens rum. Kanske att överreagera men det kommer nog va en lättnad sen om det inträffar. Eller när det inträffar. Vi har inte klarat oss undan en enda säsong sen vi fick barnen så det är bara att vänta..

Även Ronnie har fått drivet tillbaka efter att ha varit förkyld och tömd på energi sen långt innan flytten. Vi har väl knappast lyft varandra här hemma på sista tiden helt enkelt. Ingen har riktigt orkat dra det stora lasset. Ta tag i saker och vara drivande i särskilt mycket. Barnen har förhoppningsvis inte känt av att vi gått på lågväxel allt för mycket. Det är så härligt att se sin man få tillbaka den glöden som han har där inne. För ganska mycket i livet. Om jag var hälften så mycket idéspruta och full av kreativitet och fylld av drömmar som han kan vara kring det han innerligt brinner för.. Och som han är på väg att få förverkliga mer och mer av nu.. Och jag märker hans vilja att få inspirera och förändra för andra. Vilken fin människa du är min älskade man!

Jag har verkligen fått grunna på vad jag vill med livet det sista året. Det har förmodligen i slutändan stärkt mig under vägen att kunna bli mer målmedveten och kunna stå på mig. För är det något jag sörjt så är det just saknaden av dessa ting. Lite vilsen kan man minns sagt säga att jag är och har varit under typ 1,5 år.. gällande det mesta i livet.

Nu vill jag på något sätt få trycka på starta-om-knappen och leva varje dag med tacksamhet och njutning snarare än att vara upptagen med den jävulska inre fighten som pågått så länge..

Nu är mina älsklingar hemma!!

Sov

0.30
Det vore bäst att sova. Och jag minns en tanke som passerade för några veckor sen. Hur det skulle va om man såg till att skaffa sig bra sovrutiner.. Nu hela tiden kvällstrött och däckar vid åtta. Vaknar två timmar senare och sen vaken halva natten. Jag kan lika gärna gå och lägga mig runt åtta-nio om kvällen och vakna rejält utvilad på morgonen. På något sätt får man för sig att dygnets timmar spenderas bäst som vaken. Men vad gör man med tiden då? Vid TV'n och ute på nätet..

Såhär skulle det kunna se ut..

Ronnie iväg till jobbet före allt drar igång på morgonen.

6.30 - Ställt väckarklockan i god tid och gå upp utan att ha riskerat att somna om eller tryckt på Snooze flera gånger.

6.40 Klär mig och gör mig i ordning så jag är klar innan barnen kommer upp.

7.00 Väcker barnen och hjälper dem i ordning.

7.10 Förbereder frukost och äter alla tre.

7.30 Borsta tänder och på med ytterkläder utan protester.

7.50 Båda barnen lämnade.

8.00 På jobbet

16.30 Åker hemåt (om jag inte hämtar barnen).

18.00 Mat lagad (som vi planerat för hela veckan) och ätits

19.00 Nattning

20.00 Båda barnen sover och både jag och Ronnie lyckas hålla oss vakna.

Fixa hemma.
Lägga fram alla kläder/saker inför morgondagen.
Ev promenad/träning

22.00 Ligga i sängen senast och somna inom en timme.

Jo men visst.. vi kan försöka.

En vecka sen

15.14
Sov 3 timmar inatt (jo, visserligen självförvållat då jag kom hem sent och hade svårt att somna). Tog mig en tupplur en timme på förmiddagen idag men sov oroligt. Minns en jättetydlig dröm där jag kör ombord på färjan på väg ut till Gräsö. Och så kör det på en gubbe i en gammal Volvo kombi som rullar fram mot klaffen och kör rakt ut i vattnet. Jag får panik och kastar mig ur bilen. Och då bromsas allt upp precis som i film där man springer som i kvicksand i slowmotion. Jag greppar tag om en livboj och varnar färjpersonalen med att vifta med armarna. Samtidigt har någon kastat sig överbord, fått ur gubben ur bilen och dragit i land honom på de kala klipporna. Jag hoppar utan att tveka i det kalla vattnet och simmar i kapp och börjar med första hjälpen för ingen minns hur man gör. Men han är fortsatt livlös.. Sen vaknar jag. Hu! Det va en hemskt dröm. Och att det hann dyka upp i medvetandet under en så kort sovstund.

Igår hade jag en härlig kväll i Uppsala. Jag tog bussen och var inne efter kl 16 och strosade runt i affärer. Passade på att köpa kläder till barnen som de kan ha vid jul och nyårsamt bland annat. Jag gick sen till ett café och tog en stor kopp cappucino och väntade in en kompis. Ibland är det helt underbart att bara vara. Jag trivs på något sätt med det där att gå runt själv i mitt eget tempo. Gå runt i affärer, greppa några plagg, gå in i en provhytt och prova lite kläder, gå till nästa butik.. Träna på att inte ha bråttom och att man är värd den där tiden som så sällan blir av. När vi möttes upp gick vi och åt mat och sen gick vi runt på stan innan vi gick och tog en varsin öl på en pub. Det va så mysigt att få hänga med en go vän och inte känna att man måste iväg eller ska hinna ditten och datten. Bara prata, vara och låta tiden gå. Det är verkligen kvalité. Sen är det superkul när hon också är en fd kollega och jobbar med socialt arbete för då kan vi prata om allt det där som vi brinner för i all oändlighet känns det som..

Tom..

7.00
Lördag morgon. Jisses vilken sjukstuga det varit här hemma denna höst! Nu får det vara nog! Har köpt vitaminer i hopp om att få bygga upp lite motstånd nu när mörkret faller på. Den senaste omgången har bestått av ilsken torrhosta, värk, barnen med röda ögon, snor och feber.

Två veckor utan häst. Tomt. Ansvar som plockats bort. Frihet. Det är dubbelt. Det är liksom en del av mig. Tror bara människor som omgetts av hästar eller haft andra husdjur förstår den känslan. De där renhjärtade varelserna som är helt beroende av vår omsorg. Villkorslös kärlek. Det stora positiva är att frias från det dåliga samvetet på en punkt. Det där att vara kluven mellan allt.. senaste året har det känts som jag bara rusat utan stoppknapp. Vad jag än prioriterat så har jag haft ett dåligt samvete kring det jag satt åt sidan. Tid är så dyrbar. Ibland önskar jag att mer av den tid och energi jobbet tar kunde läggas på dem som betyder mest. Den där balansen och livspusslet.. om och om igen.

Nu är det helg. Skulle vara så skönt om vi alla kunde få bli pigga snart och ha ork att hitta på något eller vara sociala med släkt och vänner. Känns som man befunnit sig i ett vacuum sista månaderna.

Får lov att bli lite julpynt idag gissar jag. Sen bädda ner sig under täcket och vila.

Natt

1.30
Går ju sådär det där med sömnen just nu. Thorin har fått dubbelsidig ögoninflammation, 40 grader feber, hosta. Ett dundervirus gissar jag. Heira bröt det ut för nu inatt så gissar att hon åker på något liknande. Jo men det är så kul med denna tid på året. Vinterhalvåret. Vinterkräksjukan kommer nog lagom till jul ska ni se. Sjuksjuksjukelisjuksjuk!

Jag har lovat mig själv att unna mig ett gymkort. Åtminstone ett halvår framåt. Jag får inte komma med ursäkter längre. Det finns egentligen inga, bortsett från att det är jobbigt att träna bland folk när man kommit ur form så fatalt. Men å andra sidan är det ju därför man är där. För att komma i form. Så det argumentet säger emot sig själv. Men ja, ni som är i samma sits förstår helt och hållet den känslan.

Sen har jag alltid varit en ensamvarg när det kommer till träning. Gruppträning och trängas med massa stånkande muskelberg på gymet är inte min grej. Bortsett från raska promenader. Då går jag gärna med en vän. På gymet är det lagom om det är sisådär tre personer till. Springer gör jag helst själv.

Men nu va det sömnen ja. Vi börjar där..

Skriv skriv

7.00
Har fått ett enormt behov att skriva bara sådär. Bara skriva för skrivandets skull och låta tankarna bara skölja ur mig. Nu kan jag på något sätt reflektera lite över tiden som gått. Varför har det varit en så lång paus i bloggandet? Jag är inte riktig i form mentalt är väl största förklaringen. Har inte haft någon lust. Inte så stor lust med någonting alls tyvärr..

Vill hitta tillbaka till den där gnistan! Den kommer ju inte serveras utan ansträngning som sagt. Passion! Det är en så viktig ingrediens i livet. Att ha något som ger dig drivkraft framåt. Det är lite som zebran och lejonet och när zebran ger upp kampen för att överleva. Jo, det låter kanske drastiskt men lite den uppgivna känslan har jag hamnat i.

Idag ska jag se till att ta en lång promenad i skogen och bara vara. Jag sa till Ronnie i morse att nu är jag fri! Första gången i livet är jag inte bunden till ett heltidssansvar runt det här med hästar. Och jag kan säga att senaste årets hästägande har varit allt annat än lustfyllt. När jag ett års tid stod med dubbla kostnader och två hästar för att Prix skadade sig och inte blev såld och jag kände mig så desperat till slut. Det bara kostade pengar och gav ingen glädje. Jag la alltså minst 7-8000 kr/månaden på bara häst nästan ett år. Parallellt med min fasters bortgång, att jag åkte in på sjukhus för akut blindtarmsinflammation som brast och ledde till operation och några månader senare en till operation för att ta bort hela ena äggstocken och stora cystor som växte och oron för cancer. Plus massa stress och trassel kring jobbet. Nä, fy fan vad det slitit och jag fattar inte att jag hållt mig flytande så länge genom allt det där.

Men det har trots allt funnits fina ljusglimtar under 2015. Vi fick åka utomlands hela familjen i januari. Vi fick ha en välförtjänt lång gemensam ledighet ihop under sommaren. Jag och lillebror fick åka och se Metallica på Ullevi. Jag fick en vecka på Kreta ihop med en vän vilket var första gången både hon och jag gjorde en resa på egen hand sen barnen kom. Vi skrev kontrakt på ett hus i våras som vi äntligen fick flytta till för tre veckor sen. Så mycket fantastiska upplevelser också.

Nu ska jag försöka laga mig själv steg för steg. Njuta av tillvaron igen, tycka om mig själv, få tillbaka energin till att uppskatta all tid med min familj som i slutändan är det som man kämpar för och det som alltid måste få komma först. Det är relationen till dem man älskar som i slutet av livet kommer betyda något. Inte att man varit en ambitiös, kravfylld och "duktig" individ som kunnat uppvisa en finslipad yta. Inte att jag levlat upp i prestigestegen.

Nä du..

0.30
Ja, detta kan riskera att bli en trend - att få ett infall att blogga mitt i natten?! Kreativitet är som störst då sägs det va? För oss handlar det om att vi hamnar i en dålig vana om kvällarna gång på gång. Man kör fullt ös från att solen går upp till den går ner, utan någon egentlig paus. Somnar bredvid barnen i deras sängar och vaknar upp två timmar senare och känner att man gått miste om dyrbar tid. Tror jag då att jag ska kunna förvalta den särskilt bra med att vara vaken halva natten? Inget bra koncept. Behöver göra en snabb nattning vid 19-tiden, skölja ansiktet med kallt vatten, piggna till och sen gå och lägga mig senast 22.30. Ja, ok. Jag gör ett vad med mig själv och ser om jag lyckats fortsättningsvis de vardagar som återstår denna vecka. Fredag avstämning.

Jag har hamnat i en historiskt ny förändring i mitt liv. Jag äger inte längre någon häst. Jag fick min första häst när jag var tolv år. Underbara Pandora. Henne hade jag i elva år fram till 2006 då hon abrupt blev akut sjuk och dog i mina armar. Usch, vad det följt mig i minnet. Jag fann en ny vän i Prix som jag ägde fram till i våras. Nio år ihop. Jag köpte sen Bella som ett spännande projekt att forma från grunden. Ambitioner och livskriser går inte alltid jämnt ut. Har i princip sen jag var tillbaka i jobb bara dragits med ett dåligt samvete gällande hästägandet så nu fick jag ta ett beslut att avveckla denna del av mitt liv. I söndags fick hon komma till ett nytt hem och det känns väldigt bra där hon hamnat. Overkligt bara.
Det är ju så att jag lite skalar av en del av min personlighet genom detta beslut. Samtidigt har det på något vis nått en punkt där jag tappat gnistan helt. Till ganska mycket saker tyvärr och det måste bli en bättring där även om det kan ta tid.

Om jag ska backa tillbaka cirka 1,5 år så har denna tid varit den tyngsta någonsin. Barnen har verkligen varit den ljusa punkten i allt och när jag tittar tillbaka i backspegeln kan jag fyllas av sådan skam att jag inte kunnat vara 100 % närvarande med dem. Jag vill på något sätt tro att jag nu kan få komma på banan igen och verkligen njuta av den här korta tiden vi finns här på jorden. Jag vill verkligen inte slösa bort livet på oro och negativ energi. Men hur lätt är det? Bara att göra?! Ryck upp sig!

Jag kan tyvärr inte vara ärlig fullt ut här på bloggen för någon form av integritet besitter jag ändå. Men de som står mig nära vet.. Jag är i någon form av läkningsprocess förmodar jag. Kanske inte ens påbörjat den egentligen. Men på väg.

Några mål jag har på sikt:
- kunna tillåta mig att njuta av livet igen
- säga ifrån mer
- vara nära och bekräfta min familj
- lyssna in barnens behov
- göra roliga saker ihop
- röra på mig
- vara lite mer medveten om vad jag äter
- sova mer 
- hitta en ny passion nu när hästägandet är i dvala

Jag kan se två år gamla bilder på mig själv och längta tillbaka till den hälsan och energin jag hade då. Hur stark jag kände mig då, även om mitt självförtroende och självkänsla alltid varit tilltufsat ända sen barnsben. Hur kan två år förändra en så fatalt? Nu menar jag i synnerhet mentalt. Det ytliga försöker jag ignorera som läget är nu för det är bara yta. Men att man på något sätt tappat bort vem man är någonstans på vägen är en otäck känsla..

Nåväl.. det är väl upp till mig att svara på. Upp till mig att få ordning på. Allt går ut på prestation och att hela livet i slutändan faller tillbaka på att du själv måste ändra på dig och dina tankar. Ja, och visst vet vi att ingen annan kan göra det åt dig. Så där är den där avgrunden mellan nu och sen. Det där jobbet med sig själv. Hela tiden.

Tid är dyrbar. Uppskatta den.. älska den! Och va nära dem som fyller dig med kärlek!

4 månader tillbaka

1.30
Här fick jag något impulsryck mitt i natta. Ska jag nu summera de senaste fyra månaderna som jag varit helt utloggad från bloggen? Nä det får va.. Kan väl påstå att det har varit minst sagt galet. Livet får så märkliga oförutsägbara vändningar hela tiden. Det var som jag sa till en vän.. tänk vad skönt om man kunde få ha lite grå förutsägbar vardag åtminstone en månad under året. Snälla någon-där-ute-som-styr-och-ställer-över-alltets-jävlighet - jag vill inte ha mer överraskningar! Åtminstone inte negativa sådana.
Men om jag nu ska plocka fram en stor ljuspunkt: Vi har flyttat till vårat hus. Som är vårat. Två veckor sen. Det är ett lagomt kartongkaos innan allt får sin plats men det är så skönt att ha sitt eget.

Nu faller ögonen ihop och jag får se om jag återupptar det här med bloggen eller ej med fler inlägg framöver. Skrivandet har en lugnande inverkan på mig och så kul att lämna avtryck. Börja skriva dagbok skulle på sätt och vis vara bättre för man skriver om allt. Här vill jag verkligen begränsa mig för jag vill inte exponera mitt liv på det sättet.

Natti!

Intro

22.30
Semestern är igång. Gud vad skönt och efterlängtat! I fredags kompade jag ut några timmar tidigare och la mig i solstolen och bara njöt av värmen. Ronnie och barnen va i Södertälje två dygn hos hans storebror så jag var gräsänka. Stod inte ut med tanken att man skulle gå miste om soltimmarna så det va sola som gällde. I lördags var jag iväg på tjejkväll hos Tina. Var riktigt trevligt. Vi va vakna in på småtimmarna och såg ett så vackert åskväder precis innan gryningen. Bad i poolen, god mat och massa skratt. Va ner på stan en sväng men det är ju det gamla vanliga. Så glad att man inte drack så stora mängder alkohol. Att dricka sig "bakis" är något jag försöker undvika nu för tiden. Det är sådant slöseri med tid att slösa bort en hel dag till att må dåligt efter festligheterna helt enkelt. Och jag vill ha mina hjärnceller i behåll. Men släppa loss kan man göra ändå.

I söndags tog sig Ronnie iväg till Uppsala med en kompis och tränade parkour. Då trivs han till max. Jag och barnen badade, solade, busade och hade vattenkrig hemma. Det var en toppendag. Så härligt att få skratta och va nära de små liven. Känner att för varje ögonblick av skratt och positiv samvaro med dem jag älskar, desto mer kommer mitt gamla jag fram. Att kunna glädjas och känna passion för det fina i livet. Inte mörkas av sorg, besvikelse, krav, stress och motgång.

Igår blev det en tur för mig till Uppsala och träffa några av mina tidigare kollegor. En kollega som va en av de första jag jobbade ihop med 2008. Sen gänget med kuratorer som fanns på plats första året efter att jag kom tillbaka från min långa föräldraledighet 2012. Jisses vad tiden går.

Nu har vi ledigt allihop några veckor framåt. Lagom till semestern pajar AC'n på bilen. Oflytet släpper inte sitt grepp om oss. Men tänker inte låta det dra ner mig. Orkar inte lägga energi åt att oroa mig hela tiden. Det blir som det blir.

Varva ner

7.30
Nu går man in i en lugnare period på jobbet vilket är oerhört skönt. De här veckorna innan semester är en utmärkt tid att sammanställa och få chans att planera upp inför kommande år. Den tiden infinner sig sällan under övrig tid när skolverksamheten är i full gång.

Nästa fredag går jag på semester. Fem veckor ledigt. Så jag längtar! Känns så välbehövligt. Detta läsår har varit mitt tyngsta hittills på alla plan. Har aldrig varit så stressad och livet har känts i så mycket uppförsbacke senaste året. Nu när allt ser ut att ha lugnat sig kan jag se hur nära jag varit att krascha den här tiden. På kort tid inträffade en enorm familjetragedi, två oväntade operationer, onödig press på jobbet, trubbel med hästar, ekonomisk stress samt mycket sjukdom har gjort sitt och efterskalven kommer i efterhand. När man får distans till hela alltet och det blir lite mer andrum märker man hur sliten man blivit. Semestern kan inte komma mer lägligt.

Nu vill jag på något vis göra slut med detta mörker, lämna det bakom mig och fylla på med ljus och framtidstro. Få upp blicken och gnistan till att slösa kärlek till dem som är mig närmast.

Sommaren är relativt fri från planer och det gör mig oerhört lugn i sinnet. Impulsivt och luststyrt. Det blir lite utflykter men i lugnt tempo helt enkelt.

Jag ska verkligen försöka komma tillbaka med träningen igen. Den har varit så lågprioriterad. Jag kände mig så stark när jag för ett år sen orkade springa en mil under timmen utan större ansträngning, göra flera armhävningar i rad, 65kg marklyft och 2-minuters planka. Nu är kondisen och styrkan på noll. Men det är bara att börja om. Det är skönt när man accepterar att så här är det. Livet. Ibland upp ibland ner.

Tänker inte hetsa mig igenom livet något mer. Hur kul skulle det kännas att vakna upp efter 10 år och inse att man inte levt ut och njutit av sin fina tid på jorden fullt ut. Jag ska sträva efter att skratta mer, balla ur mer, vara i nuet mer, släppa kraven mer, inte leva utifrån andras förväntningar mer. Och sist men inte minst. Överösa kärlek, närhet och omtanke på min fina familj!

Tog ledigt igår och i dag för det är dags för inskolning på fritids för Heira inför kommande skolstarten i höst. Stora tjej. För exakt fem år sedan kändes denna dag oändligt långt borta. Jag minns det så tydligt. Jag hade dragit ner på helamningen och Heira var 6 månader. Jag minns den paniken jag kände för fem år sen när graviditetstestet visade positivt ännu en gång. Blandat med en oerhörd lycka. Tvåbarnsmamma bara sådär. Tittar jag tillbaka i tiden så var det en tuff period på många sätt. Idag är jag så lycklig att det blev så tätt i ålder mellan dem och det fina band som vuxit fram mellan dem.

Lösta knutar

21.00
Nu behöver jag nog blogga av mig. Det va en månad sen sist och mycket har hänt sen dess vill jag påstå. Då hade jag opererats en vecka tidigare och va nog relativt sliten och uppgiven efter flera månader av motgång på motgång.

Har länge känt mig stressad inombords och haft den där gnagande inre oron under lång tid. Svårt att helt kunna slappna av och befinna mig i stunden. Njuta av det vackra och viktiga i livet.

Nu ser jag positivt på framtiden. Äntligen. Prix har nu hittat hem hos en fin vän till mig där jag är övertygad om att han kommer få det bra. Ett år av dubbla utgifter på att äga häst är nu till ända och vi kan äntligen få ekonomi och lägga fokus på familj och gemensamma drömmar.

Det har börjat klarna angående jobbet mot hösten och uppdraget som kurator kommer med lite tur innebära mer tid som kan läggas på varje skola och mer möjlighet att jobba så som det är tänkt. Mindre akut och mer förebyggande. Jag vill få chansen att jobba mer med värdegrund, normkritiskt tänkande och sänka kraven och stressen barn och ungdomar hamnar i idag.

Vi har blivit med hus. Äntligen får vi äga vårat boende! När pumporna kommer fram och ljusen tänds på gravarna går förhoppningsvis flyttlassen för fullt. Så det är många månader till godo att spara pengar till nytt bohag. Barnen ska få nya möbler och mycket gammalt får chans att bytas ut och kastas en sån här gång.

Heira ska börja i förskoleklass till hösten och verkar förväntansfull inför det. Dags för skola, ny miljö och nya kompisar.

Ronnie får gång på gång massa uppdrag både som trollkarl och parkourinstruktör. Är oerhört glad för hans skull att han får förverkliga sina drömmar och få utlopp för det han verkligen brinner för. Ibland inser vi att han arbetar 7 dagar i veckan vilket inte skulle vara hållbart livet ut. Men ibland är det värt det när man ser vad det ger.

Förra helgen fick jag och Ronnie chans att få komma iväg på tu man hand. Inget kravfyllt. En hotellnatt ihop och gå ut och äta på restaurang och ta en öl på en uteservering. Att få plocka fram den där grundläggande romantiken då och då. Fasen vad viktigt sådant känns. Semestern kommer ha stor chans att bli underbar och fridfull detta år. Efter förra årets erfarenhet har vi i år sett till att stryka veckor i kalendern där vi inte bokar upp oss på någonting. Det ska vara hela familjens tid utan massa hets att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Inget att förbinda sig till. Inga måsten. Förra året den här sommarperioden jobbade Ronnie varje helg 8 veckor i sträck och hade ett sidoprojekt som skulle bli klart under sommaren och det blev för mycket. Det går bara inte att jobba heltid och sen fortsätta när man väl är ledig och fylla tiden än mer.

Vi ska väl försöka fly iväg någon vecka här och var. Det bästa vore att helt försöka koppla bort sig från omvärlden en stund. Stänga av telefoner, ingen tv, inga påtryckningar från någon annan och bara va hela familjen och ta dagen som den kommer..
Semester för mig är att vakna upp på morgonen och tänka.. "undrar vad den här dagen bjuder på?.."

Näeh

9.41
Det är svårt att va positiv. Men den där kraften. Jävlaranammat. Självbevarelsedriften. Jo tack den finns där! Vid det här laget borde jag varit en blöt fläck på golvet. Mitt psyke har gått igenom tusen och åter tusen prövningar denna vinter. Fy fan rent ut sagt! Har haft perioder där livet känts som ett sjunkande skepp. Haft panik över att inte saker och ting velat lösa sig. Oväntade chockbesked. Ett steg fram, två steg tillbaka. Typ hela tiden. Bara velat lägga mig och dra täcket över huvudet tills allt är över. Haft sånt jävulst oflyt långt över mitt förstånd helt enkelt. Att vara betraktare och inte ha full inblick i vad som sker i människors liv kan omöjligt skapa förståelse för den där känslan. Men ni andra förstår..

Jag fick äntligen tid för min operation för några veckor sen. I torsdags åkte jag in till sjukhuset med buss på morgonen. Väl på plats kom känslan av att va ensammast i världen över mig. Ville ha Ronnie hos mig. Ringde honom och han åkte från jobbet så fort det gick och han lovade att va där hos mig när jag vaknade. Aldrig har jag känt mig så liten och ensam. Redan på vägen in kände jag att en förkylning låg där och spökade men slog bort det ur huvudet. Nu va jag bara inställd på att få det här ur världen äntligen. Jag byter om, läkaren pratar med mig om ingreppet, får lugnande och sen rullas jag iväg till operation. De söver mig och mer än tre timmar har gått när jag tittar på klockan nästa gång. Jag vaknar upp och Ronnie är där när jag vaknar. Jag gråter och har ont. Ronnie är kvar hos mig till kvällen och jag blir kvar till dagen därpå. Kräks och mår illa. Min förkylning eskalerar och en rethosta river om i hela mellangärdet där ingreppen gjorts.

Ronnie och barnen hämtar mig på fredagen och det är så skönt att se dem igen. Vi åker hem. Planen är att barnen ska få va hos mamma över helgen men denna ondskefulla förkylning bryter ut hos dem med och så har hela denna vecka som gått fyllts av febertoppar som avlöst varandra. Jag låg däck hela söndagen och måndagen. Heira och Thorin har sen avlöst varandra de med hög feber och hosta. Jo, men att få återhämta sig har verkligen gått som en dans! Minns så klart och tydligt sist jag opererades och då det skedde så mycket traumatiskt i livet samtidigt att barnen va hemma och sjuka den gången med.

Jag har verkligen ett starkt behov att få dra mig undan till en lugn och harmonisk plats. Tyst och utan mänsklig kontakt.. bara för ett kort ögonblick. Bara ta paus från livet och möblera runt i själen och komma på rätt köl igen.

Nåväl. Nu får det fasiken inte bli mer motgångar. Nu bestämmer vi oss för att den här våren och kommande sommaren kommer bli den bästa på länge! Punkt!

Smack

7.05
Ja, veckan som gått har minst sagt fått livet i en stark riktning framåt. Äntligen känns det så! Hade ett jobbigt möte i början på veckan där jag hamnade under lupp på högsta nivå. Var till tandläkaren på onsdagen (som jag tursamt nog aldrig haft så mycket rädsla kring). Ett ytterligare möte som jag var nervös inför senare i veckan som fick oväntat positiv utgång. Haft kontakt med banken om möjlighet till framtida husköp som fått positivt gensvar. Tagit mig i kragen och fått professionellt stöd i hur jag ska hantera min oro och mer försöka återta kontrollen över mina tankar så jag inte bränner ut mig. Jag känner mig stark äntligen och som tar tag i allt innan det går för långt. Mitt under allt detta har jag även hästbryderier att lösa. Att en gång för alla få ett bra hem till min älskade Prix. Detta har minst sagt tagit knäcken på mig. Men nu är det bara att börja om och ta en dag i taget.. Så allt detta inom loppet av fyra dagar.

Min största svaghet och som jag hela tiden, dagligen får slå undan i tankarna är att oroa mig över det jag inte kan påverka, eller det som inte har inträffat. "Tänk om ditt eller datt inträffar?!" Och då känner jag ändå dem i min omgivning som gör detta mot sig själv hundra gånger mer. Det positiva i det är att kunna scanna av risker och möjligheter med allt man gör. Ett tydligt konsekvenstänk. Stark impulskontroll. Men ibland måste man nog våga lita på att allt löser sig. Ta stora risker och njuta under resan. Önskar så innerligt att jag hade den där tillbakalutade attityden som vissa besitter.. "det löser sig".. "DET LÖSER SIG".. och när andra försöker lugna oss med den frasen så rinner det bara av en.. Det behöver komma inifrån. Släppa kontrollen och lita på just att det löser sig.. tänk om man kunde lägga all den tid som man oroar sig på bara roliga saker. Hjärnan är en krånglig kompis som man verkligen måste anstänga sig för att få kontrollen över stor del av vår vakna tid. Ska börja träna mindfulness och att leva här och nu. För det är här jag behövs. Inte i det som är historia eller det som inte ens inträffat.. Inte lägga så stor press på mig själv utan istället leva med mantrat "jag gör så gott jag kan".. Varför formar samhället oss till att anse att det viktigaste är statusikoner, att försöka visa sig duktig och ha en finpolerad fasad utåt.

Tror många skulle må allra bäst av att flytta ut i skogen, avskärma oss från alla ideal och bara leva utan krav från omgivningen. Värna om familjen. Behålla de närmaste vännerna. Ha ett jobb där vi trivs. Ta vara på det naturen ha att ge. Säga upp vänskapen med all digital smörja vi blir mer och mer beroende av. Mm.. njuta av det enkla..

Uppochner

6.30
Ja, livet har fortsatt med några fartgupp, minst sagt. Nu kan det väl bara bli bättre.. Eller ska det inte bli det? Det är just när livet skakas runt på alla plan under en lång tid som mattar ut oss. Men när de korta stunder av det där man kallar flyt kommer så kan jag tänka mer positivt och klart. Min man och våra barn. Där är jag hel. De är ankaret i stormen. Där jag kan hämta energi. Min övriga familj och inte minst mina nära vänner.. När allt kommer till sin spets så är de man älskar det allra viktigaste och måste få komma före allt annat. Jag tror att jag gått på någon sorts reserv under ganska lång tid nu och vet att det är skadligt i längden. Att aldrig riktigt få vilan och återhämtning i själen. Att leva för att upprätthålla någon sorts duktig-yta inför sin omgivning. Göra andra nöjda..

Sen kan vissa tycka att det handlar om hur man tacklar motgångar. Detta gör vi ju på väldigt olika sätt och inget någon av oss i världen kan lägga någon värdering i. För varje motgång kanske man blir starkare men det kan köra oss i botten stundtals på vägen dit.

Många tankar har passerat det senaste halvåret. Flytta långt bort, plugga, byta jobb, emigrera, sluta med hästar.. men efter att ha scannat igenom flera möjligheter och när dimman lättar lite inser vi ju att vi har det rätt så bra där vi är på de flesta plan.. men det kommer bli förändringar. Kanske vi har helt nya mål om 5 år. Jag tror någonstans att det är bra att ha lite livskris då och och då genom livet för att komma vidare. Det sätter livet i en ny riktning och man fastnar inte i att vara passiv och halvnöjd.

Nu är det påsk och lugnet infinner sig med lite långledigt tillsammans.

29

19.42
Jisses. Min kära lillebror fyller 29 år idag. Det är nu man börjar känns sig lite till åren. 29 år. Jag minns ändå tydligt när Daniel var en liten bebis och jag skulle fylla 4 år. Vad mycket skoj man varit med om tillsammans genom åren. Alla härliga somrar, bada, bygga snögrottor, leka med lego..

Och imorgon fyller vår gosse 4 år. Thorin. Tänk vad bråttom du hade ut. Klockan 17 kom första värkarna, sen pang bom, ambulans in till BB och ute i världen strax före kl 20 samma kväll, tre veckor för tidigt men stor och fin va du trots det. Den förlossningen kommer jag alltid minnas med ett leende. Det kändes som om man va med i en film. Lite overkligt. Drömlikt. Och hög på lustgas. I morgon blir det kalas i alla fall. Jag och barnen har bakat kakor idag som vi ska bjuda gästerna på i morgon.

Har varit in till stan en sväng på eftermiddagen och på väg hem nu. Strosade runt där inne själv bland butikerna och köpte present till Thorin samt lite kläder till båda barnen. Är så skönt att gå och bara tömma tankarna. Har varit så galet och massa som tagit onödig energi från en sista månaderna. Det är lite som att man går och väntar på lite ro. Den kommer. Kanske.. Nu ska jag hem och gosa ner mig i soffan med barnen och mannen.

Ryck upp dig..

13 februari 2015 kl 8.00
Just nu kantas tillvaron av att jag har släpat på någon dunderförkylning över två veckor som sista dagarna övergått till rethosta, nästäppa, dubbelsidig ögoninflammation, bihålor som jävlas och huvudvärk. Som grädde på moset kräktes Heira hela natten till idag. Stackars liten! Så nu går vi här i karantän i klorindoft och sanering av huset i väntan på nästa överraskning och magsjuka.

Jag va till sjukhuset i Uppsala här i början av veckan och fick besked om att jag snart får kallelse till operation för att ta bort cystorna som upptäcktes när blindtarmen togs bort i höstas. Den ena växer och kan leda till mycket trubbel på sikt. Så äggstocken ryker den med. På andra sidan kan de göra ett mindre ingrepp. Det här ger ett obehag som jag inte lägger bakom mig förrän det är överstökat. Jag mådde så jädra dåligt och hade så ont vid förra operationen så går inte in med så stor optimism inför detta. Tänk positivt! Eller hur!?

Ska jag dra allt annat skit eller låta det passera.. Lägga det onda bakom sig och se framåt. Det går oftast och mest tycker jag. Bryta ihop och komma igen. Livets berg-och-dalbana som på sätt och vis bara gör en starkare. Men när det bara blir bryta ihop och bryta ihop, motgång efter motgång och man aldrig riktigt får känna sig hel, komma igen och bli läkt är det som tär på en. Men är nog en stark jävel trots allt för jag står upp än. Jag har tagit motgångar i livet igenom relativt bra tycker jag. Sorg, kris, motgångar och svek genom alla år har man kunnat vända till något positivt i slutändan. När de kommer en och en. Och man får chans att bearbeta var sak för sig. Som det varit nu det sista året så har det ena krokat i det andra som en hel mörk kedja av kaos. Första gången på länge som jag upplevde att lugnet fick infinna sig va under vår vecka på Kanarieöarna. Hjärtslagen saktade ner och man fick bara va med sin underbara familj. Där drogs jag "bara" med en elak rethosta som aldrig gav med sig men det va en baggis i jämförelse.

Det man är beredd att prata om som tynger en är bara att skrapa på ytan. Sen finns det massa mer som ger en klump i magen som man gott får trycka undan för det finns inte plats.
Jag har hela tiden haft någon sorts drivkraft "det kommer bli bättre". Överlevnadsinstinkt för att inte ge upp. Och så den positiva peppbilden som man klamrar sig fast vid av hur bra man faktiskt har det. Trots allt.
Och så är det så märkligt. Så fort man är nere så känner jag mig som en gnällig pessimist och man fylls av skam. Och vad gör det med oss då? Det ursrpungliga kittet i min personlighet har under största delen av livet varit optimism, att det mesta ordnar sig och möjligen en övertro på människans godhet. Alla vill väl ändå gott, innerst inne? Min farmor är den bästa personen i mitt liv som kan vända allt det onda till något gott. Hon har lärt mig så mycket om vad som är värdefullt i livet och att inte fastna i det onda för länge.

Men så känner jag också att var och en av oss har rätt att må dåligt oavsett graden av kris. Att kunna erkänna för andra att livet inte bara är en tillvaro på ett rosa puffmoln med guldkanter tycker jag också är en styrka.
Jag sa till Ronnie i morse att jag känner mig som en sån där vit grekisk staty. För något år sen kände jag mig nyputsad, stark, fräsch och full av lyster men sista tiden börjar bit för bit ramla av, krackelera, flagor som dalar ner och till slut är det bara en hög av sand kvar. Usch, det där lät det. Snart lämnar jag in mig på renovering och kommer va en ny individ med samma lyster och styrka som jag hade då! Så gör vi!

Tillbaka..

0.01
Sitter och skriver innan jag sluter ögonen. Idag hade jag mitt andra pass på gymet sen april. Under hela sommarhalvåret körde jag styrketräning på hemmaplan, löpning, ridning och promenader. Det räckte gott för mig under den ljusa varma delen av året. Nu vill jag ha möjlighet att träna inomhus. Efter tjejmilen i september dog min motivation för regelbunden träning en period. Det var många faktorer som spelade in där. Allt hände som inte skulle hända helt enkelt. Först nu börjar energin komma tillbaka och jag vill verkligen hitta tillbaka till en hälsosam kropp och själ. Det som hindrar mig just nu är att jag ska göra en operation till. Detta ger mig kanske inte den största livsgnistan, utan ligger där och gnager inom en. Våndas för ingreppet, det där att bli sövd och inte veta hur omfattande ingreppet blir förrän man är vaken igen. Vill nog mest att det ska vara överstökat. Senaste månaden har annars varit onyttig, inaktiv och mest deppig. Allt det där suger ner en i ett svart hål att bara fortsätta med dåliga vanor. Jag vill bryta det och vet att träning och inte minst att göra sådant man blir glad av är det bästa vaccinet mot negativ energi.

2014. Tyvärr kommer majoriteten av det året vara sådant som jag skulle vilja radera från minnet. Men för att fyllas med allt det goda som trots allt hänt så rabblar jag upp allt positivt här istället. 2014 kan summeras med att vi bland annat fått uppleva:
Barnkalas i massor som barnen gått på utspritt över hela året. Thorin fyllde 3 år. Möhippa för en vän. Ett underbart bröllop. Gick och köpte en superfin unghäst, Bella. Sprang Vårruset med vänner. Tågresa till Östersund och hälsa på fina vänner med Heira. Haft besök av flera långväga vänner utspritt under hela sommaren. Firat vår 12-årsdag ihop. Massa sol och bad under en helt sagolik sommar. Ronnie fick fler trolleriuppdrag än han egentligen hann med. Semestertripp till Jönköping och hälsa på barnens faster och några av alla 17 kusiner. En helkväll med lillebror och några till med fest, massa skratt, se Hoffmaestro och bada mitt i natten. Se Miss Li med mamma. 30-årsfest för en barndomsvän. Årliga kräftskivan på Gräsö med två av mina längst bevarade barndomsvänner. Deltog i min första Tjejmilen under en timme ihop med min svägerska. Ronnie deltog i ett bygge av en militärhinderbana som de stolt kunde inviga i slutet av sommaren. Firat första bröllopsdagen. Varit på en del bra fortbildning och haft mycket trevligt umgänge ihop med gamla och nya kollegor. Allt det fina stödet jag fick både av nära och kära och på jobbet under all sorg, motgång och kris som oktober och november fylldes av. Firat min underbara farmor som fyllde 75 år med en stor överraskningsmiddag. Heira fyllde 5 år och hade barnkalas med sina jämnåriga vänner. En lång och välförtjänt ledighet ihop. Haft en lugn, mysig och stressfri jul i år hos lillebror. Även nyåret blev lugnt och trivsamt.

Ja, det är betydligt fler saker som hänt och det är så skönt att försöka tänka på allt det goda jag omges av i livet. En stor insikt som växt fram i mig detta år är hur små vi är på denna jord. Och hur sårbart livet är. Man strävar efter massa självuppfyllande, vara duktig och åstadkomma någon sorts polerad yta av tråkiga ideal och kan därav ibland tappa fokus på vad som egentligen är viktigt. Inget fyller samma mening om man inte kan dela det med någon. Och vad är viktigare än att uppleva omvärlden med och omges av dem man älskar..

Godnatt för denna gång.