Vad händer?

7.00
Ja, det har gått ett tag sen förra blogginlägget. Jobb. Övertid. Vård av barn. Sjukdagar. Påsklovsvecka. Andrum. Ridning. Hästar. Påsk i Dalarna med släkten. Ätit (för mycket) påskgodis. Handlat barnkläder. Picknick och bus i vårvärmen. Firat Hugos 1-årsdag. Mamma här. Ronnie i Uppsala. Varit på 4-årskalas. Tränat. Haft bihålorna som jävlats. Tränat lite till. Bihålor jävlats igen. Rörmokare här och fixat bergvärmen. Haft lillebror med familj här på middag. Hängt med kusiner i Marka. Ätit grillat. Solat. Kaffe. Glass. Ja, det ryms mycket på två veckor ändå. Men idag är det lugnt och skönt. Söndagen får vara lite helig. Vi har ju helgen för vilan trots allt. Men oftast och jämnt kör man järnet när man väl är ledig.

Jag var inte jätte i form i fredags och ville nog helst gräva ner mig under filtar och stanna där hela dan. Då gäller det verkligen att strunta i alla måsten. Det behövs tvättas, städas och röja trädgården, samtidigt som barnen vill ha all fokus när vi äntligen är lediga tillsammans. Måste lära mig att livets viktigaste uppgift inte är att bara göra göra fixa putsa. Ingen kommer minnas en för att man går runt med en dammsugare eller krattar löv hela dagarna. Nu gör jag revolt mot mig själv och släpper på allt. Barnen är lyckliga ändå utan den där blankpolerade ytan att leva i! Ja och det är långt ifrån plankpolerat här vill jag lova. Men bara att släppa ångesten över allt man borde få gjort och sånt man tycker bara växer på hög hela tiden. Guuu så gött! Chilla, grilla, älska och lev livet! I morgon kan det va för sent!

I fredags kände jag mig matt och fortfarande ur form i och med förkylning som ligger och släpar en i fötterna typ jämnt. Jag vill TRÄNA! Helst varje dag om kroppen fick bestämma! Idag ska jag i alla fall vika några timmar åt stallet och hästarna. Har haft den där klumpen av dåligt samvete lång tid nu. Men det blir bättre. Jag ger mig inte med den tanken. Måste också få in en vettig rutin att bara ge mig ut dit oavsett. Det är alltid ett dåligt samvete åt flera håll. Men nu ska jag banne mig lägga några kvällar i veckan på att ta mig ut och rida. Och helgerna såklart. Det är jämnt så mycket skoj som man vill hinna på helgerna. Nästa helg blir långhelg igen. Älskar våren och alla röda dagar med ledigt tillsammans. Och den helgen blir det att gå på bröllop med! Ska bli så kul!

Nu frukost och ladda för en heldag ute i det underbara vädret med familjen! Jag älskar våren och sommaren!

Ibland bara..

22.10
Jo, ibland så brister det. Tålamodet. Jag tycker att jag oftast håller mig lugn. Ibland kanske lite för mycket. Mitt tålamod styrs av så många olika saker som för de flesta. Brukar checka av läget med mig själv då och då när man känner sig mer sårbar än vanligt.  Har jag sovit tillräckligt? Ätit tillräckligt? Är noga med att ta rast? Hur stressad är jag? Är ekonomin ok? Är alla pigga och krya? Har man något ouppklarat med någon? Får man chans att göra sådant man brinner för? Ja, funkar dessa är jag oftast och jämnt i balans och klarar motgångar nästan hur långt som helst. Nu har det under en längre tid varit brist på allt det där och man märker så fort hur nära det är att man bara vill ge upp. Gräva ner sig i en grop. Ta en sista minuten och fly. Stänga in sig. Bildligt talat. Jag tror och känner på mig att den känslan kommer att vända. Nu kan det bara bli bättre.

Hade en toppendag igår med stalltjejerna. Det enda som fick mig ur fas va att jag fick sådant enormt tryck över pannan och hela huvudet och förstod att det va bihålorna som börjat jävlas. Ja, men varför inte? Säkert bara för att jag äntligen fick träna dagen innan. Men det är bara att acceptera läget än en gång.

I natt blev det värre och jag har legat däckad hela dagen idag. Hade sett fram emot en dag av lek och bus med familjen samt en eftermiddag i stallet men det gick inte. Det är skönt med en lugn vecka på jobbet. Det är man värd. Hjärnan får en chans att reflektera över saker. Tycker ibland att man inte gör sina bästa beslut över saker och det har oftast att göra med att man jobbar med för högt tryck. Utan utrymmet att stanna upp och väga för och emot utan att man bara snabbt ska hitta lösningar på vissa saker.

Fortfarande mycket på gång i tankarna på olika plan i livet, men det får visa sig var vi hamnar i detta. Ibland är det skönt att bara hålla saker för sig själv för den som sitter inne med de rätta svaren över olika livsval är i slutändan vi själva. Men vad vore livet utan de fina människor man har runt om sig som å andra sidan kan få grubblandet att klarna när man verkligen känner behov av det. Tror jag bara har svårt för när människor tycker och kommer med färdiga lösningar. Det funkar liksom inte. Det är något jag försöker tänka på med jobbet också. Försöka uppmuntra människor att själva hitta fram till svaren på sina problem. Tror på den tanken..

Otrött

1.05
Är inte det lättaste att somna om på kommando. Somnade tidigt ikväll vid nattningen av barnen och vaknade upp nyss. Somnar nog strax.

Är fortfarande lite slitna efter veckorna med sjukdom här hemma. Men börjar komma i fas igen och drivet börjar återvända. Drivet till livet och suget efter allt. Få använda kroppen och träna är det jag hungrar efter mest nu. Idag fick jag till ett skönt pass. Värmde upp med en kort jogg på 2 km. Fick upp hastigheten bra kände jag. Sen körde jag ett pass med kettlebells och massa övningar här hemma på gräsmattan medan resten familjen också va ute i trädgården. Under dagen har jag och barnen tagit det lugnt. Städat undan lite och tvättat. Har lekt med barnen och haft lite fikabesök på eftermiddagen. 

När väl rutinerna sitter igen så hoppas jag kunna få fokus på motionen igen för det är så viktig ventil. Hinna minst tre ridturer, tre gympass och en löptur skulle kännas som en perfekt veckorutin.

Det har varit en omtumlande jobbvecka på många vis. Det har hänt så mycket på kort tid. Satan i gatan vad många livsöden man hör om dagligen och ibland känns det som det är fullt i minnet och rörigt i tankarna. Om det ändå kunde vara ett jämnt flöde istället för att saker hopar sig. Men det är det som är spännande när vi jobbar med människor. Det finns aldrig något förutsägbart i detta. Jag älskar att möta ungdomar och få höra deras drömmar. En härlig respons var när en elev kunde säga att det är aldrig någon som ställt de där rätta frågorna tidigare. Ibland funkar det helt enkelt. Att nå fram.

Nu väntar en lovvecka så då ska jag lägga fokus på att läsa. Finns så mycket intressant litteratur som jag vill fördjupa mig i. Alla fenomen vi möter på i skolan är egentligen ny mark sen jag pluggade. Visst gav utbildningen en bra övergripande grund i socialtjänstlag, teorier och hur man skapar bra trygga samtal vilket jag haft nytta av dagligen. Men att jobba förebyggande med specifika skolfrågor som att jobba med samtalsgrupper, föreläsa, jobba mot rökning, mobbing, skolfrånvaro, olika diagnoser osv har man helt fått plugga sig till medan man jobbar vilket i praktiken inte varit det lättaste att få tid till vill jag lova

Ronnie har varit ut med ett gäng från jobbet här på kvällen. I morgon åker jag och de andra stalltjejerna ålandsbåt och äter gott och umgås lite. Ska bli riktigt trevligt.

Nu projekt sömn då..

Det är nog

21.20
Jo, jag älskar sjukdomar. I alla fall kan man tro det på mina senaste blogginlägg. Nej tack, det räcker nu!! Fy fasen ända in i helvete! Så svor jag för första gången i bloggen med. Åh, så skönt! Jag är uppriktigt less på detta. En månad har passerat bestående av det ena än det andra och det gnager sig in i varenda vrå av ens motivation,  tålamod och energi. Så himla svårt att fiska positiv påfyllning när man är inpå varandra dygnet runt med kink och helt slut på energi allihop. Var tankar man upp familjen och sig själv med nya fräscha tankar då?

Idag är det måndag. Har nog aldrig längtat så efter en måndag och vardag. Ingen mer karantän nu! Barnen såg fram emot att äntligen få komma och träffa de andra barnen på förskolan. Jag längtande tillbaka till jobbet. Och Ronnie fick chans att va hemma en dag extra och vila på riktigt med sin dunderförkylning. Tror det här med bristen på riktig återhämtning är en stor anledning till att det dröjer så lång tid innan bacillerna släpper taget.

I helgen kom min energi tillbaka lite smått och jag kunde äntligen ta mig ut till stallet igen. Vad jag längtat. Fick en ny feberomgång i lördags men den verkade tillfällig. Nu ska jag ta det varsamt innan träningen kommer igång igen. Där är den största energikicken som jag saknar så. Är man trött och låg så blir man garanterat pigg och glad efter ett träningspass. Så funkar det för mig i alla fall. Mitt mål är att aktivera mig i någon form varje dag sen när jag helt pigg. Det får bli vad som helst bara det är lite jobbigt och inte minst roligt.

Jag och Heira hittade på en egen variant av Rödluvan ikväll. Jag ritade upp en sagovärld på ett papper och vi fick Rödluvan att ge vargen en snyting över nosen med korgen just när vargen skulle till att äta upp henne. Och mormor överraskade honom med att stå och lurpassa bakom dörren och tjonga till en stekpanna i huvudet så han svimmade och sattes i fängelset. Hi hi. Ibland är fantasins värld bra roande.

Nu är det dags att sova..

Gott

22.36
Nu är jag hungrig. Och det är helg. Det blev en halv arbetsvecka denna vecka men hann riva av en del av det jag missat när jag varit sjuk. Alltid är detta det svåra. Att komma i fas.

Och häst. Det har kommit i andrahand nu ett par veckor tillbaka mitt i all sjukdom. Men det ska det bli ändring på. Känner mig pepp och saknar stallet och hästarna enormt nu!

Igår fick jag chansen till en föreläsning som fyllde på med nya tänkesätt och metoder. Den va suverän! Det va skönt att ta sig iväg till stan själv och få distans från allt en stund. Ibland känns denna kommun så trång att bo i. Ibland känns det precis lagom och skyddat. Det jag fajtas med i tankarna är om det är en tillfredsställande känsla att människor känner till vem man är eller inte. Under åren i Östersund trivdes jag att vara anonym utifrån att identiteten skapades där och då och inte utifrån ens historia. Inbillar mig att det här med identitetskris sker då och då under hela livet. Den i tonåren är värst för då tror man att det inte finns något sen. Bara nu. Senare i livet är det snarare utifrån sina val man ska igenom. Men det viktiga som jag börjar känna mer och mer är att svaren kommer när man är redo. Helt plötsligt klarnar saker och ting och man gör de val som känns bra i hjärtat..

För en kort sekund

15.30
Övriga familjen ligger och vilar. Jag fick några timmar tidigare på dagen. Idag börjar vi se en vändning på detta. Barnen och Ronnie hostar som en lungsjuk, men febern går nedåt hos oss allihop. Det är ett ständigt illamående och frossa som ligger där och lurar för min del.

Jag får nästan en klaustrofobisk krypande känsla i kroppen efter att vi nu i snart tre dygn (bortsett från övriga månaden) varit utslagna allihop, utan att knappt varit utanför dörren. Känns som hela huset är sjukt och att det växer slemmiga bakterier i väggarna från både magsjuka och förkylning. Det första jag vill göra så fort vi är friska och orken återvänder är att utrymma huset. Slänga ut alla handdukar, sängkläder, filtar och allt som tvättas kan. Vädra. Sen är jag nästan beredd att skura för hand från golv till tak. Eller ringa och beställa sanering kanske? Nej men storstäda ska det bli kan jag lova.

Det är så mycket kul jag missar på jobbet denna vecka. Men acceptans va det. Ja, när ska vi lära oss detta. Att acceptera tillvaron precis som den är. För det går liksom inte att göra så mycket åt det.

Man längtar alltid så mycket till det man inte orkar dessa gånger. Att få äta. Skratta och busa med barnen. Vara romantisk. Jobba. Umgås med utomstående. Få vara i stallet och mysa med hästarna. Njuta av våren.

Ja, vi behöver bli bättre på att uppskatta det där närmaste, det grundläggande, istället för den ständiga längtan efter något bättre.

Nu ska jag ta ett första steg på väg ur bakterierna och ta en varm skön dusch.