Nä du..

0.30
Ja, detta kan riskera att bli en trend - att få ett infall att blogga mitt i natten?! Kreativitet är som störst då sägs det va? För oss handlar det om att vi hamnar i en dålig vana om kvällarna gång på gång. Man kör fullt ös från att solen går upp till den går ner, utan någon egentlig paus. Somnar bredvid barnen i deras sängar och vaknar upp två timmar senare och känner att man gått miste om dyrbar tid. Tror jag då att jag ska kunna förvalta den särskilt bra med att vara vaken halva natten? Inget bra koncept. Behöver göra en snabb nattning vid 19-tiden, skölja ansiktet med kallt vatten, piggna till och sen gå och lägga mig senast 22.30. Ja, ok. Jag gör ett vad med mig själv och ser om jag lyckats fortsättningsvis de vardagar som återstår denna vecka. Fredag avstämning.

Jag har hamnat i en historiskt ny förändring i mitt liv. Jag äger inte längre någon häst. Jag fick min första häst när jag var tolv år. Underbara Pandora. Henne hade jag i elva år fram till 2006 då hon abrupt blev akut sjuk och dog i mina armar. Usch, vad det följt mig i minnet. Jag fann en ny vän i Prix som jag ägde fram till i våras. Nio år ihop. Jag köpte sen Bella som ett spännande projekt att forma från grunden. Ambitioner och livskriser går inte alltid jämnt ut. Har i princip sen jag var tillbaka i jobb bara dragits med ett dåligt samvete gällande hästägandet så nu fick jag ta ett beslut att avveckla denna del av mitt liv. I söndags fick hon komma till ett nytt hem och det känns väldigt bra där hon hamnat. Overkligt bara.
Det är ju så att jag lite skalar av en del av min personlighet genom detta beslut. Samtidigt har det på något vis nått en punkt där jag tappat gnistan helt. Till ganska mycket saker tyvärr och det måste bli en bättring där även om det kan ta tid.

Om jag ska backa tillbaka cirka 1,5 år så har denna tid varit den tyngsta någonsin. Barnen har verkligen varit den ljusa punkten i allt och när jag tittar tillbaka i backspegeln kan jag fyllas av sådan skam att jag inte kunnat vara 100 % närvarande med dem. Jag vill på något sätt tro att jag nu kan få komma på banan igen och verkligen njuta av den här korta tiden vi finns här på jorden. Jag vill verkligen inte slösa bort livet på oro och negativ energi. Men hur lätt är det? Bara att göra?! Ryck upp sig!

Jag kan tyvärr inte vara ärlig fullt ut här på bloggen för någon form av integritet besitter jag ändå. Men de som står mig nära vet.. Jag är i någon form av läkningsprocess förmodar jag. Kanske inte ens påbörjat den egentligen. Men på väg.

Några mål jag har på sikt:
- kunna tillåta mig att njuta av livet igen
- säga ifrån mer
- vara nära och bekräfta min familj
- lyssna in barnens behov
- göra roliga saker ihop
- röra på mig
- vara lite mer medveten om vad jag äter
- sova mer 
- hitta en ny passion nu när hästägandet är i dvala

Jag kan se två år gamla bilder på mig själv och längta tillbaka till den hälsan och energin jag hade då. Hur stark jag kände mig då, även om mitt självförtroende och självkänsla alltid varit tilltufsat ända sen barnsben. Hur kan två år förändra en så fatalt? Nu menar jag i synnerhet mentalt. Det ytliga försöker jag ignorera som läget är nu för det är bara yta. Men att man på något sätt tappat bort vem man är någonstans på vägen är en otäck känsla..

Nåväl.. det är väl upp till mig att svara på. Upp till mig att få ordning på. Allt går ut på prestation och att hela livet i slutändan faller tillbaka på att du själv måste ändra på dig och dina tankar. Ja, och visst vet vi att ingen annan kan göra det åt dig. Så där är den där avgrunden mellan nu och sen. Det där jobbet med sig själv. Hela tiden.

Tid är dyrbar. Uppskatta den.. älska den! Och va nära dem som fyller dig med kärlek!