Måndag igen

08:10

Just nu känns det som livet snurrar på i hög hastighet. Hela november är avklarad. Phew. Svåraste månaden att ta sig igenom utan att bli deppig. Nu väntar julstämning och mys inom kort. Jobbar typ två veckor till. Sen semester. Jag fick två veckor semester i somras och tar igen det nu. Visst hade det varit trevligt att ta de två veckorna utomlands på en sandstrand. Längtar verkligen efter sol och värme. Samtidigt så är det som det är i världen och det är ett jädra stort lyxproblem att inte kunna resa för oss här i västvärlden. Den tiden kommer igen och det bästa man kan göra är att acceptera hur det är. 

Nu ser jag fram emot ledigt. Det har varit en intensiv höst på alla plan. Man har utvecklat nån sorts rädsla så fort man rör sig bland folk. Inte torgskräck då, utan Corona-skräck. Det ska bli intressant att se vilka effekter det här får på världen. Hur har vi det om två år. Hur många har klarat sig när det värsta är förbi? Hur många kommer ha förlorat någon? Hur kommer vårat sociala liv se ut? Arbeten? Ja, vem vet ...

Men jisses vad jag älskar mitt jobb

19:00

Faktum är att det är just det jag känner. Äntligen. Vilket inte funnits där på många år. Jag har älskat att komma till jobbet mycket för alla bra kollegor genom åren. Det är ju så stor del av att man kan trivas känner jag. Att omges av fina kollegor och där man månar om varandra. Där man får ha tillit till och kul med dem man jobbar med. Sen jag bytte till den tjänst jag har nu så känner jag genuint att jag "kommit hem" även i arbetsuppgifterna. Där jag känner mig som mest "mig själv" är att få ha samtal med andra människor. Inte alla man fullt ut kan förstå, lyckas bemöta på rätt sätt eller där den rätta kemin uppstår. Det får man respektera. Jag minns de gånger när jag vänt mig till professionella för att få stöd. Vissa har man fått den där trygga relationen med ganska tidigt och vissa inte. Någon gång har jag tänkt unna mig att gå i terapi. Helt utifrån mig själv och för att bli lite mer i kontakt med mig själv och få släppa på allt. Jag är en sån som sväljer och går vidare i mångt och mycket. Det blir till slut överfullt och känns som det måste ut någonstans. Jag har nog alltid varit en person som försökt att inte vara till last för andra. Vara till lags. Det är perfekt drag för att bli utbränd, har jag ju fått uppleva den hårda vägen. Nu är jag långt därifrån men samtidigt mer sårbar än innan det. Lite som att utveckla en stressintolerans. Det är lättare att dra igång stresssystemet men också lättare att känna av när varninssignalerna kommer. Har haft några sådana tillfällen. Då har det inte enbart handlat om jobbsituationen. Oftast är det de gånger det krackelerar på alla fronter samtidigt. Då är jag som mest sårbar.

Måndag

16:00

Jag och Ronnie sa igår att vi ska få igång en ny rutin tillsammans. Hundpromenad kl 19 varje dag. Det blir inte så långa rundor alla gånger. Vi får en stund tillsammans, frisk luft och får röra på oss varje dag. Det är i alla fall ett steg åt rätt håll. Jag får ibland ett minne från forna tider. När jag kunde springa en mil och hade energi kvar efter det. Min kropp har gått sönder lite i och med min övervikt. Knän, fotleder och höfter. Jo, det är det är vikten som är största skälet. Jag har hur som helst anslutit mig till Wellobe för några veckor sen och hoppas det kan hjälpa mig på vägen att ändra livsstil lite. Jag vill så gärna återfå en användbar och frisk kropp. Så det måste börja någonstans. Jag kan ju inte direkt leva i soffan med en chipsskål i knäet och tro att drömformen kommer och knackar på bara sådär. Mentalt så är det förjävligt jobbigt att komma igång. Jag vet mitt facit. När man har nött in nya vanor tillräckligt länge så kommer resultaten av sig själv och dag är plötsligt kul igen. Hålla i. Fy fasen att det är så svårt. Att genuint känna att det är värt det. Varje dag, livet ut.

Gick inte så bra sist

7.24

Skrev ett långt inlägg igår och sen försvann det. Kort och gott handlade det om den framtida drömmen att ha häst igen. Kanske om si så där fem år. Men det är mycket pengar och timmar som vi hästägare investerar i den livsstilen. Det optimala är att ha häst hemma, eller med cykelavstånd åtminstone. Men skaffa hästgård finns inte på kartan. Så... Jag drömmer vidare. Sista åren jag hade med häst, heltidsjobb och små barn blev mest ett stressmoment för mig. Både ekonomiskt och att dygnet hade för få timmar. 2-3 timmar i stallet varje dag. Det blir stor del av min vakna lediga tid med familjen. Det är en stor skillnad att ha häst hemma. Det blir inte alla dessa moment som ska hinnas under ett tillfälle. 

Well.. som livet är nu så känns det stor del av tiden skönt att inte ha den pressen.

Det är så svårt att ta klivet och rida andras hästar när jag aldrig haft det förut, inte sen jag var 11 år. Från 12 år till jag var 33 så hade jag häst hela den tiden. Många år. Men som sagt, det kommer en möjlighet igen, tänker jag. 

Två på samma dag

17:50

Ska jag damma av den här gamla bloggen på allvar igen? Fick någon återuppstånden lust att börja blogga igen. Vi får se. Ska inte lägga an med något måste och förväntan kring den. Det är bara från mina tankar och inte i syfte att locka läsare egentligen. Mest för att jag älskar att skriva. Ibland är det ett supertrevligt sätt att reflektera över hur saker varit och vad man tagit sig igenom. Jag har mer och mer fått svar på vad jag vill och behöver jobba med hos mig själv.

Mitt självförtroende och självkänsla börjar återvända. Jag har tidigare skrivit om hur vilse jag känt mig och den känslan har mer eller mindre funnits där under perioden 2014-2019. De åren av mitt liv har jag backat och förlorat min självuppfattning och identitet på många plan. Orsaker vill jag inte gå in på öppet men det är så många parametrar som avgjort påverkat den känslan. 

Utmattningssyndrom är den största.

Nu har jag på nytt börjat landa i att va den jag vill vara och även accepterat och blivit mer vänlig mot den person jag fötts som. Under stor del av livet har man jagats av en strävan att bli något annat, någon bättre version av sig själv. Varför hetsar vi oss igenom livet med denna ouppnåeliga jakt på total lycka och prestation? 

Jag vill vara nöjd. Slappna av i det liv jag har nu. Det jag visserligen återkommer till är att jag skulle vilja återfå lite av min ursprungliga energi och motivation att ta hand om min hälsa, i det behöver jag definitivt tappa en del kilon. Phew! Idag är det inte längre av ytliga skäl. Nu är det för att kunna använda min kropp livet ut, kunna leva ett långt och friskt liv. Så det vill jag verkligen uppnå. Men sen det här med att landa i att känna sig trygg i alla sammanhang och helt släppa den där inre rösten "vad ska alla andra tycka och tänka". Sorry men det styr jag inte över. Men det vore ju skönt att den rösten tystnade helt och inte fick något utrymme alls. Skit i vad alla andra tycker. Det märkliga är att jag har en gång haft den känslan. När jag var i övre tonåren var jag på sätt och vis mer i hamorni med mig själv än jag varit de senaste åren. Visst är det väl lite sjukt hur man kan hamna i en sorts regression gällande självkänslan och att äga en identitet. Så nu utmanar jag mina rädslor mer och mer. I min takt. Jag får allergiska utslag av prestation, att vara duktig. Kanske för att det är den största dränerande drivkraften i mig. Och jag märker även hur det tar skada hos våra unga som jag möter varje dag på jobbet och det gör mig så ledsen.

10 min

9.20 En stunds eftertanke. Så längesen jag bloggade. Åka buss fast man inte bör. Känns alltid skamset att ta buss till jobbet när vi avråds att göra det. Vi ska förmodligen köpa en till bil men det är något som kostar och det tar emot att en epidemi ska vara skälet. Det här med Covid-19 har verkligen förändrat världen. Isolering. Det är så svårt att påstå att "allt känns bra" även om det 80% av gångerna någon frågar, är det just det man svarar. Jag har unnat hemmet lite uppfräschning dessa tider. Att trivas i sin vrå blir desto viktigare för mig när man tvingas spendera stor del av sin lediga tid här. Det vi inser är hur oändligt mycket onödiga saker man har. Så många säckar med skräp som vi kört på tippen. Så nu är det rensa rensa och byta ut lite hemma. 

Idag är jag tacksam för att familjen får må bra och att solen skiner, trots att det är november!