I dit it again

13:35

Sjukt ändå att det kan löpa så lång tid mellan gångerna som jag bloggar nu för tiden. Jag kan ju inte direkt summera allt som skett sen i maj i ett inlägg. Konserter har det blivit en del av i alla fall. Metallica x2 på Ullevi, Alphaville på Parksnäckan, Hypocrisy och In Flames på "Dalhalla Brinner". En Stockholms-tripp med Heira och Emelie med hotellnatt och shopping. Vi har varit på 40-årsfest. Umgåtts med vänner i olika former. Varit ut på dejt med Ronnie. Hjälpt mamma att flytta. Och sist men inte minst fått gå på ett så fint bröllop.

Det jag gjort minst av i sommar är solat och badat. Nu i skrivande stund är det finare väder än det va under hela min semester. Men alla vet att det blev en dålig sommar. Inte ensam om det. Det blir att boka utlandsresa så snart vi har råd. Trivs bäst att åka till Medelhavet så på något sätt tar vi oss dit. Men i november är det för sent och det är lite då man längtar bort som mest. Men det är inte så tilltalande att åka längre bort. Vi får se var det bär ... Bara få byta miljö gör mycket. 

De senaste två veckorna har vi haft sjukstuga här hemma. Grabbarna som varit dunderförkylda. Ronnie blev sjukskriven några dagar för sina dåliga lungor. Så länge vi levt ihop har han alltid åkt på hosta när han blir förkyld. Bronkit. Lider med honom för det blir så besvärligt och långdraget varje gång. Boka läkartid. Få receptbelagd medicin. Vila. Men nu börjar han bli bättre igen. Tack och lov.

Men idag fick jag ett ryck och slängde ihop en smörgåstårta på Heiras begäran. Lite firande måste man få ha efter en tung period. Det blir tungt när man stressar kring allt både på jobbet och privat. Det har varit lite intensivt sista månaden. Och då är det bra att man drar i bromsen, vilar och försöker varva ner ordentligt. Livet är en fest. Eller?

Det va ett jädra glapp.

19:00

Visst hade det varit najs om man hade rutin på detta med att blogga nuförtiden. Men icke. Två månader senare inser jag att jag glömt bort bloggen. 

Det har hänt massor. I form av möten med människor inte minst. Kan inte riktigt summera allt men det märks att min längtan att få umgås med människor kommit tillbaka. Men det går verkligen i perioder. Och hela ens humör går också lite i perioder. Jag närs av sol och värme och då vaknar min livslust och behov att få träffa folk. Under vinterhalvåret vill jag mest sova under en sten och gå i ide. Bortsett från lite häng här och där med gamla och nya bekanta. 

Jag har äntligen bokat en klipptid igen. Min första på typ två år. Ha ha. Jag har alltså roat mig själv med att klippa mig på egen hand. Det har gått över förväntan fram till nyss då jag försökte med uppklippt i nacken och det gick käpprätt åt ...

Fyböveln vad svårt. Och så i min desperation så visar jag Ronnie ett Youtube-klipp med instruktioner som han kan följa för att göra ett försök. Men i nästa stund sansar jag mig och bokar en tid istället. Jisses. Men jag får va nöjd så länge det gick vägen. Ha ha. Nu längtar jag verkligen efter att få släppa lös ett proffs på håret igen.

Nu måste jag planera inköp av present till min man och lite annat fix. So long. 

Snart april

7:30

Vad härligt med bar mark igen och sol som värmer. Hann man tänka under typ två dagar. För att därefter vakna upp till detta återigen denna lördagsmorgon.

Det är ungefär samma känsla som föds i en som att få löften till sig som inte införlivas när man är barn. Men hur tusan kan man bli besviken på vädret? Det finns ju liksom ingen att skylla på. Ha ha.

Igår gjorde jag min dotter besviken, apropå det. Jag hade varit vaken till och från sen klockan 3 på natten/morgonen på grund av en katt som bestämt sig för att tycka synd om sig själv för han inte har en överfylld matskål eller vill komma ut eller nåt annat trivialt som lika gärna skulle kunna vänta 2 timmar till att solen åtminstone får gå upp. Men nej.

Så vi sitter i soffan på kvällen med uppdukat snacks på bordet och kollar på en tv-serie och jag kan inte hålla mig vaken. Jag försöker med allt men gör små micro-tupplurar gång på gång. Så vi får ge upp strax före 22. Inte världens undergång och hon kommer nog förlåta mig för det. Men man har liksom intentionen och viljan att va vaken och få umgås med sina barn, men i det där tillståndet är det som kroppen blir kidnappad. Det går inte att va vaken. 

Möjliga åtgärder:

Kattlucka

Sälja katt

Elpistol att använda på trött mamma

Min mamma och jag var iväg på spa för två veckor sen. Det var så skönt och uppiggande. 

Ikväll ska jag in till Uppsala och umgås med två vänner. Så härligt det ska bli. Hoppas jag inte somnar då med bara. 

Tiden

6:48

Jag förstår verkligen vad alla pratat om angående barnen och hur fort det går. Thorin fyllde 12 år i tisdags och det känns overkligt. Nu har barnen kommit upp i den åldern där de är relativt självständiga. Den där känslan att inte vara lika behövd är tudelad. Det är skönt och tomt på samma gång. Nu går de mer in i den fasen att man stöttar dem på ett mentalt plan. Förut var det mer praktiskt stöd. En rolig sak med att få äldre barn är alla de funderingar och frågor de har. Man pratar på ett djupare plan om livet. Men det är också helt andra typer av känslor hos våra barn som vi vuxna behöver hitta förmågan att vara följsam i. I de tidiga åren förstod man det här med att träna upp tålamod, vara konsekvent och se till att sova alla dyrbara timmar man kunde. Nu kanske det handlar mer om att stanna upp, andas och hantera sina egna känslor innan man brusar upp eller går in i en diksussion med sina barn. Och verkligen kunna lyssna på vad de vill säga. Många gånger rusar man på, tänker ett steg fram, vill ha snabba lösningar, istället för att bara lyssna in. 

Varför

6:15

Varför väljer jag att bo kvar i detta land när jag bara uppskattar tiden från typ april till september? Mörker och kyla är inte min grej, helt enkelt. Men det finns annat som väger upp gissar jag. Rötter är nog den stora förklaringen. Trygghet. Välfärd. Man har barn och vill ge dem en stabil grund. Det finns som sagt mycket som kompenserar att jag inte trivs med kylan och brist på sol. Det man kan göra är att fylla livet med kvalité på andra sätt, som tur är. 

Just nu drömmer jag om olika resor så det får bli nästa sparprojekt. Vi har inte rest sen före pandemin så det är så efterlängtat att ge sig iväg till sol och värme.

Samtidigt är allt detta jag kan gnälla över stora lyxproblem. Tittar på nyheterna och lamslås av krig,  dödsskjutningar och naturkatastrofer och inser vad skyddad och tacksam jag är. Att vara vid liv, ha en plats att bo på, vara frisk, inte behöva vara rädd, ha mat och vatten. Tänk att sådana basala behov är det många som saknar. Ibland ruskar alla hemskheter om en och tankarna klarnar. Vad fan är vädret att gnälla över då?

Morgonstund

9:00

Sitter och njuter av musik i öronen och sippar på en kopp kaffe. Fäller en tår över dem jag förlorat. Ibland dyker minnen upp. Bilder som väcker ens saknad. Det är så viktigt att låta det komma. Man får de där fina stunderna till sig. Stunder man delat. Så enormt att bära de minnena som är mer värda än guld. Jag saknar mina närmaste, mina älskade djur, fina kollegor och berörs när man hör andra förlora någon som inte längre finns med oss. 

Jag har aldrig haft det här med tro och andlighet i mig. Jag önskar ibland att det fanns något som övertygade mig om att det finns något större än det liv vi lever här på jorden. Det är fint att se när människor hittar styrka i sin tro, vilken det än må vara och jag har stor respekt för allas rätt att tro på det de vill. Jag hör många fina berättelser om andras upplevelser om olika tecken och andliga upplevelser. Jag har ett öppet sinne för att allt är möjligt men skulle aldrig kunna tro på en gud exempelvis. 

Livskvalité

8:10

Vad är skönare än lördagmornar? Vakna upp. Tyst i huset. Ligga och dra sig och inte behöva stressa upp till något.

Igår möttes jag och en vän upp vid Gränby och gick och åt. Sen såg vi en biovisning från en konsert med Billie Eilish som spelades in på hennes senaste turné. Hon kom aldrig till Sverige, men hoppas hon gör det framöver. Det var supermysigt.

Några tonåringar och hängivna fans gick bananas (grät, sjöng med och studsade på stället) längst bak i biografen, men man kunde njuta rätt bra ändå av konserten. Billie är så ödmjuk och bra förebild för unga. Inte yta och divigt som det ofta är med stora stjärnor. Hoppas hon orkar kämpa emot kändisvärldens ytliga kultur även i framtiden.

Here we go again

4:43

Vaknar utan väckarklocka den här tiden. Ska ladda om för att träna. Jo, men visst. Går upp, tittar ut och möts av 50 kg frost på bilrutan. Där tar det stopp. Jag struntar i gymet. Eller nej. Sätter i motorvärmaren och laddar om. Jag vill dit. Jag har varit nitisk åtminstone en månads tid. Ställt klockan på kl 5. Tre dagar varje vecka. Och sen sett till att träna. Och det har lyckats. I många år har jag hittat tusen anledningar att avstå. Nu. Vill. Jag. Bara. Få. Det. Att. Funka. För jag mår bättre. Stressar mindre. Blir piggare. Och förhoppningsvis lite starkare. Och uthålligare. Min målbild att orka springa Tjemilen igen någon gång känns kanske avlägsen nu. Men får jag fötter, knän och bäcken att inte ge upp och bygger upp styrka långsamt och försiktigt så kanske.

Jag fick inspiration när jag såg ett nyhetsinslag om en kvinna som va 80 år som sprang en mil om dan. Fy tusan vad coolt. Och hon började med den rutinen vid 65. Jisses alltså. 

Jag klippte mig själv igen i helgen. Gick sådär. Jag ska finslipa lite till så kanske det kan funka. Att klippa i nacken och lite uppklippt är lite mer avancerat på egen hand än bara toppa. Men det är lite kul också. Det är ju trots allt bara hår. Med toning och klippning själv så sparar jag en sisådär 10 000 kr/år minst. Inte att jag vill uppmuntra andra till att göra samma för samtidigt så vet jag hur underbart det är att unna sig att bli behandlad av ett proffs. Och snart kommer jag nog sitta där i frisörstolen igen jag med. Om jag får något hår kvar efter mina experiment.

lunch

12:20

Jag är inte aktiv på sociala medier särskilt ofta, så igår fick jag se att en f.d. kollega gick bort i december. 33 år hann hon bli. Så fruktansvärt sorgligt. Så ung. Så lång kamp. Jag minns när vi satt här hemma och fikade på vår altan tillsammans, innan hon flyttade hemåt igen. Två månader senare fick hon sitt besked om cancern och sedan dess har hon kämpat för att överleva. I sex år. Hon var under hela tiden omgiven av sin familj och vänner och verkar ha haft många fina personer runt sig in i det sista. 

Man får perspektiv på saker när sådant händer. Allt värdefullt. Livet. 

Inte bitter

22:39

Jo, lite kanske. Visst hade det varit najs att håva in en och annan miljon nu när man hör att det är vinster som rasslar in på olika håll i denna lilla by. Postkodmiljonärer och annat. Det är kul att det händer så nära och är väldigt kul för dem som fått vinst. 

Ända sen man va liten har man ju kunnat fantisera om vad man skulle göra om man vann en miljon. Som vuxen tänker man på känslan att få va skuldfri eller slippa jobba. Som barn hade man lite roligare drömmar. Typ en ponny. Ett fint hus. Resa till ett varmt ställe. Köpa godis. Ha ha. 

Tankens kraft

7:37

Är det fler än jag som styrs av sina tankar? En dum fråga. Självklart är det så. För visst är det lite läskigt hur mycket våra tankar och känslor styr de val vi gör. För hela livet genomsyras ju av det. 

Ett litet exempel. Jag köpte ett gymkort precis före årsskiftet. Det va väldigt längesen jag var in i en träningsanläggning senast vill jag tillägga. Vääääldigt längesen. Och så många hinder som byggts upp under de åren till att undvika sådana miljöer. Så har jag hur som helst packat gymväskan och preppat för att ta mig dit. Men det har varit en spärr. Att va där när det är för mycket folk är min största skräck. Eftersom jag inte har varit på just detta gym och typ glömt hur allt funkar. Helst vill jag va där ensam. Eller med typ 4 till i lokalen på sin höjd. Hur som helst så vaknade jag utan väckarklocka kl 5:00 denna måndag morgon. Hur i helskotta gick det till?! Mina tankar börjar surra. Ska jag eller ska jag inte. Då får jag i princip säga till mig själv högt "Nu åker du bara!" Och det gjorde jag. Efter att tanken "Nä, ta det en annan "bättre" dag" fått styra mig sedan 30 december. Ha!! Det goda vann! Kl. 5:30 va jag där och tränade 45 minuter. Med två andra personer där så blev det en perfekt första gång. 1-0 till mig. För det är den jag vill vara. Den som inte undviker det som är läskigt. Ibland får man tillåta sig det men den enda som tar skada är en själv. Att undvika läskiga saker gör det läskiga ännu läskigare. Det vet jag och säkert många av er där ute med. Man vet sånt. Precis som man vet att motion är bra, sömn är viktigt, rutiner mår man bra av med mera. 

Noob som barnen kallar det

17.56

Jo, men jag publicerade ett inlägg 2022 på Heiras födelsedag som jag nu råkade radera. Lite "noob" över det hela. Ha, ha. Så 2022 fick inget blogginlägg tyvärr. Första året sen 2009 som jag inte la upp något. Alls.

Det jag reflekterade över den dagen 22/12, va just att man har en dotter som är 13 år. Att ens kids är förbi det där med att va "små" nu. Man kan inte kalla dem det längre. 

Och sen frågade jag mig själv skillnaden på intensiteten av bloggandet. Varför 100-tals vissa år och 0 andra. Jag kom fram till slutsatsen att just hela grejen med att exponera sig, både i text och bild, i bloggandet och i alla sociala medier har liksom tappat sitt syfte och inte så kul längre. Nu delar jag nog med mig av helt andra skäl helt enkelt. 

Men ibland kan jag få en impuls-tanke att återuppliva just bloggandet, eftersom jag älskar att skriva och för att rensa tankarna. Just nu blir det mest anteckningar på telefonen (tidigare även noveller, vilket jag tyvärr också tappat bort) men visst skulle det va ett värde att inte låta bloggen helt dö ut. 

Men jag tror det får lov att bli lite luststyrt. Jag skriver när jag skriver. Och jag tror egentligen ingen läser bloggen längre eftersom den varit i dvala så länge, så den text som kommer ut här blir mer till mig själv än någon annan. Men såklart glad för er som hittar hit.

Det kommer inte va i att locka någon att läsa som är syftet, utan bara lägga ut text någonstans. Mina tankar och annat. Och kanske för att peppa igång mitt övriga skrivande igen. Sanningen är att jag har ett färdigt utkast för en bok (dock ej redigerat). Jag vill släppa den någon gång men varför det inte hänt än kan jag inte svara på. Lite rädsla tror jag. Att bli granskad, sågad, kritiserad. Jag måste liksom bygga upp en sköld runt mig och kasta mig ut. För hela grejen med att skriva är att det ingår att bli granskad. Så ett djupt andetag och ge sig ut i ovissheten.