Näeh

9.41
Det är svårt att va positiv. Men den där kraften. Jävlaranammat. Självbevarelsedriften. Jo tack den finns där! Vid det här laget borde jag varit en blöt fläck på golvet. Mitt psyke har gått igenom tusen och åter tusen prövningar denna vinter. Fy fan rent ut sagt! Har haft perioder där livet känts som ett sjunkande skepp. Haft panik över att inte saker och ting velat lösa sig. Oväntade chockbesked. Ett steg fram, två steg tillbaka. Typ hela tiden. Bara velat lägga mig och dra täcket över huvudet tills allt är över. Haft sånt jävulst oflyt långt över mitt förstånd helt enkelt. Att vara betraktare och inte ha full inblick i vad som sker i människors liv kan omöjligt skapa förståelse för den där känslan. Men ni andra förstår..

Jag fick äntligen tid för min operation för några veckor sen. I torsdags åkte jag in till sjukhuset med buss på morgonen. Väl på plats kom känslan av att va ensammast i världen över mig. Ville ha Ronnie hos mig. Ringde honom och han åkte från jobbet så fort det gick och han lovade att va där hos mig när jag vaknade. Aldrig har jag känt mig så liten och ensam. Redan på vägen in kände jag att en förkylning låg där och spökade men slog bort det ur huvudet. Nu va jag bara inställd på att få det här ur världen äntligen. Jag byter om, läkaren pratar med mig om ingreppet, får lugnande och sen rullas jag iväg till operation. De söver mig och mer än tre timmar har gått när jag tittar på klockan nästa gång. Jag vaknar upp och Ronnie är där när jag vaknar. Jag gråter och har ont. Ronnie är kvar hos mig till kvällen och jag blir kvar till dagen därpå. Kräks och mår illa. Min förkylning eskalerar och en rethosta river om i hela mellangärdet där ingreppen gjorts.

Ronnie och barnen hämtar mig på fredagen och det är så skönt att se dem igen. Vi åker hem. Planen är att barnen ska få va hos mamma över helgen men denna ondskefulla förkylning bryter ut hos dem med och så har hela denna vecka som gått fyllts av febertoppar som avlöst varandra. Jag låg däck hela söndagen och måndagen. Heira och Thorin har sen avlöst varandra de med hög feber och hosta. Jo, men att få återhämta sig har verkligen gått som en dans! Minns så klart och tydligt sist jag opererades och då det skedde så mycket traumatiskt i livet samtidigt att barnen va hemma och sjuka den gången med.

Jag har verkligen ett starkt behov att få dra mig undan till en lugn och harmonisk plats. Tyst och utan mänsklig kontakt.. bara för ett kort ögonblick. Bara ta paus från livet och möblera runt i själen och komma på rätt köl igen.

Nåväl. Nu får det fasiken inte bli mer motgångar. Nu bestämmer vi oss för att den här våren och kommande sommaren kommer bli den bästa på länge! Punkt!

Smack

7.05
Ja, veckan som gått har minst sagt fått livet i en stark riktning framåt. Äntligen känns det så! Hade ett jobbigt möte i början på veckan där jag hamnade under lupp på högsta nivå. Var till tandläkaren på onsdagen (som jag tursamt nog aldrig haft så mycket rädsla kring). Ett ytterligare möte som jag var nervös inför senare i veckan som fick oväntat positiv utgång. Haft kontakt med banken om möjlighet till framtida husköp som fått positivt gensvar. Tagit mig i kragen och fått professionellt stöd i hur jag ska hantera min oro och mer försöka återta kontrollen över mina tankar så jag inte bränner ut mig. Jag känner mig stark äntligen och som tar tag i allt innan det går för långt. Mitt under allt detta har jag även hästbryderier att lösa. Att en gång för alla få ett bra hem till min älskade Prix. Detta har minst sagt tagit knäcken på mig. Men nu är det bara att börja om och ta en dag i taget.. Så allt detta inom loppet av fyra dagar.

Min största svaghet och som jag hela tiden, dagligen får slå undan i tankarna är att oroa mig över det jag inte kan påverka, eller det som inte har inträffat. "Tänk om ditt eller datt inträffar?!" Och då känner jag ändå dem i min omgivning som gör detta mot sig själv hundra gånger mer. Det positiva i det är att kunna scanna av risker och möjligheter med allt man gör. Ett tydligt konsekvenstänk. Stark impulskontroll. Men ibland måste man nog våga lita på att allt löser sig. Ta stora risker och njuta under resan. Önskar så innerligt att jag hade den där tillbakalutade attityden som vissa besitter.. "det löser sig".. "DET LÖSER SIG".. och när andra försöker lugna oss med den frasen så rinner det bara av en.. Det behöver komma inifrån. Släppa kontrollen och lita på just att det löser sig.. tänk om man kunde lägga all den tid som man oroar sig på bara roliga saker. Hjärnan är en krånglig kompis som man verkligen måste anstänga sig för att få kontrollen över stor del av vår vakna tid. Ska börja träna mindfulness och att leva här och nu. För det är här jag behövs. Inte i det som är historia eller det som inte ens inträffat.. Inte lägga så stor press på mig själv utan istället leva med mantrat "jag gör så gott jag kan".. Varför formar samhället oss till att anse att det viktigaste är statusikoner, att försöka visa sig duktig och ha en finpolerad fasad utåt.

Tror många skulle må allra bäst av att flytta ut i skogen, avskärma oss från alla ideal och bara leva utan krav från omgivningen. Värna om familjen. Behålla de närmaste vännerna. Ha ett jobb där vi trivs. Ta vara på det naturen ha att ge. Säga upp vänskapen med all digital smörja vi blir mer och mer beroende av. Mm.. njuta av det enkla..

Uppochner

6.30
Ja, livet har fortsatt med några fartgupp, minst sagt. Nu kan det väl bara bli bättre.. Eller ska det inte bli det? Det är just när livet skakas runt på alla plan under en lång tid som mattar ut oss. Men när de korta stunder av det där man kallar flyt kommer så kan jag tänka mer positivt och klart. Min man och våra barn. Där är jag hel. De är ankaret i stormen. Där jag kan hämta energi. Min övriga familj och inte minst mina nära vänner.. När allt kommer till sin spets så är de man älskar det allra viktigaste och måste få komma före allt annat. Jag tror att jag gått på någon sorts reserv under ganska lång tid nu och vet att det är skadligt i längden. Att aldrig riktigt få vilan och återhämtning i själen. Att leva för att upprätthålla någon sorts duktig-yta inför sin omgivning. Göra andra nöjda..

Sen kan vissa tycka att det handlar om hur man tacklar motgångar. Detta gör vi ju på väldigt olika sätt och inget någon av oss i världen kan lägga någon värdering i. För varje motgång kanske man blir starkare men det kan köra oss i botten stundtals på vägen dit.

Många tankar har passerat det senaste halvåret. Flytta långt bort, plugga, byta jobb, emigrera, sluta med hästar.. men efter att ha scannat igenom flera möjligheter och när dimman lättar lite inser vi ju att vi har det rätt så bra där vi är på de flesta plan.. men det kommer bli förändringar. Kanske vi har helt nya mål om 5 år. Jag tror någonstans att det är bra att ha lite livskris då och och då genom livet för att komma vidare. Det sätter livet i en ny riktning och man fastnar inte i att vara passiv och halvnöjd.

Nu är det påsk och lugnet infinner sig med lite långledigt tillsammans.