Ryck upp dig..

13 februari 2015 kl 8.00
Just nu kantas tillvaron av att jag har släpat på någon dunderförkylning över två veckor som sista dagarna övergått till rethosta, nästäppa, dubbelsidig ögoninflammation, bihålor som jävlas och huvudvärk. Som grädde på moset kräktes Heira hela natten till idag. Stackars liten! Så nu går vi här i karantän i klorindoft och sanering av huset i väntan på nästa överraskning och magsjuka.

Jag va till sjukhuset i Uppsala här i början av veckan och fick besked om att jag snart får kallelse till operation för att ta bort cystorna som upptäcktes när blindtarmen togs bort i höstas. Den ena växer och kan leda till mycket trubbel på sikt. Så äggstocken ryker den med. På andra sidan kan de göra ett mindre ingrepp. Det här ger ett obehag som jag inte lägger bakom mig förrän det är överstökat. Jag mådde så jädra dåligt och hade så ont vid förra operationen så går inte in med så stor optimism inför detta. Tänk positivt! Eller hur!?

Ska jag dra allt annat skit eller låta det passera.. Lägga det onda bakom sig och se framåt. Det går oftast och mest tycker jag. Bryta ihop och komma igen. Livets berg-och-dalbana som på sätt och vis bara gör en starkare. Men när det bara blir bryta ihop och bryta ihop, motgång efter motgång och man aldrig riktigt får känna sig hel, komma igen och bli läkt är det som tär på en. Men är nog en stark jävel trots allt för jag står upp än. Jag har tagit motgångar i livet igenom relativt bra tycker jag. Sorg, kris, motgångar och svek genom alla år har man kunnat vända till något positivt i slutändan. När de kommer en och en. Och man får chans att bearbeta var sak för sig. Som det varit nu det sista året så har det ena krokat i det andra som en hel mörk kedja av kaos. Första gången på länge som jag upplevde att lugnet fick infinna sig va under vår vecka på Kanarieöarna. Hjärtslagen saktade ner och man fick bara va med sin underbara familj. Där drogs jag "bara" med en elak rethosta som aldrig gav med sig men det va en baggis i jämförelse.

Det man är beredd att prata om som tynger en är bara att skrapa på ytan. Sen finns det massa mer som ger en klump i magen som man gott får trycka undan för det finns inte plats.
Jag har hela tiden haft någon sorts drivkraft "det kommer bli bättre". Överlevnadsinstinkt för att inte ge upp. Och så den positiva peppbilden som man klamrar sig fast vid av hur bra man faktiskt har det. Trots allt.
Och så är det så märkligt. Så fort man är nere så känner jag mig som en gnällig pessimist och man fylls av skam. Och vad gör det med oss då? Det ursrpungliga kittet i min personlighet har under största delen av livet varit optimism, att det mesta ordnar sig och möjligen en övertro på människans godhet. Alla vill väl ändå gott, innerst inne? Min farmor är den bästa personen i mitt liv som kan vända allt det onda till något gott. Hon har lärt mig så mycket om vad som är värdefullt i livet och att inte fastna i det onda för länge.

Men så känner jag också att var och en av oss har rätt att må dåligt oavsett graden av kris. Att kunna erkänna för andra att livet inte bara är en tillvaro på ett rosa puffmoln med guldkanter tycker jag också är en styrka.
Jag sa till Ronnie i morse att jag känner mig som en sån där vit grekisk staty. För något år sen kände jag mig nyputsad, stark, fräsch och full av lyster men sista tiden börjar bit för bit ramla av, krackelera, flagor som dalar ner och till slut är det bara en hög av sand kvar. Usch, det där lät det. Snart lämnar jag in mig på renovering och kommer va en ny individ med samma lyster och styrka som jag hade då! Så gör vi!