En orkan i huvudet

19:48
Det är torsdag kväll och ännu en gång går det upp för mig att jag är ledig i morgon. Barnen har lovdag så vi passar på att åka iväg på lite äventyr i helgen. Ronnie och jag firar 6 år som gifta på lördag så det ville vi fira lite. Jag älskar att ordna hemlisar för barnen så de vet bara att vi ska åka iväg någonstans.

Den här veckan har det hänt väldigt mycket för oss. Det är många olösta trådar och väntan men vi hoppas på besked på alla delar snart. Nu är jag allt kryptisk..

Hittade precis lite bilder från vår resa till Cypern vi gjorde i våras och blev med ens riktigt sugen på att resa snart igen!

Lägg energi på det som fyller på med något gott

21:55
Jag åkte till Växjö i torsdags. Spenderade en hel del timmar på tåg. Bodde en natt på hotell och var på föreläsning hela fredagen. Det var klart värt att åka den långa resan. I stort är kursen mestadels på distans så jag kan ägna stor del åt studierna hemma. Jag tar på mig mjukiskläderna, säger hejdå till familjen, som far iväg till skola och jobb, sätter mig i soffan med en kopp kaffe och min dator och skriver. Fy fasen vad najs det är! Det bästa beslut jag har tagit på länge! I vår kommer vi ge oss på ett eget skrivprojekt i kursen. Det bästa av allt är att det är så fritt. Jag får högskolepoäng i vara kreativ. Kan inte bli bättre!

Jag har så många idéer som ploppar upp som svampar. Ibland med tätare mellanrum, ibland mer sällan. Ibland vaknar jag ur en dröm som inspiration. Ibland kommer det under en promenad. Jag skriver upp massa stödord på min telefon så fort det föds något nytt.
Jag har ju ett utkast ligger och gror just nu som jag är färdig med. Det som är den största tröskel att kliva över är att släppa historien fri. Vad andra kommer uppfatta är utanför min kontroll och den läskiga biten. Jag kan bara ha kontrollen så länge berättelsen är min och gömd. Stephen King beskriver det där så bra i sin självbiografi om att Skriva. Han beskriver hur man ska hålla dörren stängd under skrivprocessen och sen öppna den när man är färdig. Jag tror det är en ganska sund väg att gå om man vill få baka ihop något fulländat. Sen om man får ändra och möblera i texten senare så får det vara så.

Fortsättning följer..

Oj, ett år sedan sist!

23:11
Ja, det var visst ett år sedan jag satt bloggade sist. Vi har skaffat en katt. Vi har rest till Cypern och gjort massa andra saker hittills detta år. Ska jag göra en fylligare resumé av tiden som gått?  Det kommer nog senare. Eventuellt.

En ny familjemedlem - Snöflinga

Jag har sedan jag kom ut i arbetslivet, och under "småbarnsåren" haft någon sorts press inom mig att följa strömmen, att prestera något. Nu ska du jobba tills du dör. Punkt. Du ska tänka på din pension. Du ska betala massa skatt och du ska tjäna massa pengar. Du är ditt jobb. Typ det mantrat snurrar runt i mitt huvud en stund varje dag. Vem fasen har hjärntvättat mig med detta? Jag får någon sorts klaustrofobisk känsla när jag tänker den tanken. Det är inte meningen med livet. Helt enkelt. Jo! Nu ska du ägna större delen av ditt liv till att arbeta. Helst mer än du tänkt dig, Du ska bränna ut dig, sova dåligt och få hjärtproblem genom att stressa så ofta du kan. Du kommer med största säkerhet ändå inte kunna gå i pension när du önskar så lika bra att du jobbar ihjäl dig. Ja, men vad trevligt! Är det alltså meningen med livet? Då trycker jag på paus där ett tag framöver.

Det vaknade en sorts lust att återuppväcka den här gamla bloggen igen. För det ger mig sådan frid i själen att skriva. Och vet ni? Apropå det, har jag startat resan i att förverkliga en hemlig dold dröm. Jag har tagit tjänstledigt från jobbet med en viss procent, från och med nu i september och fram till sommaren, då jag ska jag plugga på distans. Jag älskar ju som sagt att skriva. Det betyder så mycket för mig. Så det är vad jag ska försöka fördjupa mig i nu framöver. Att skriva. I bokform då vill säga. Ha ha! Jag går emot strömmen. Lever lite fattigare en period. Men lyckligare, utan tvekan!

Jag blev lite nostalgisk när jag bläddrade igenom min blogg. I mars hade jag haft den i 10 år. 10 år! Jisses! Och nu i skrivande stund så slog det mig att jag varit väldigt frånvarande under några av åren, medan det under vissa år har skrivits desto mer. Två inlägg lyckades jag producera under 2017. 250 inlägg år 2012. En viss skillnad. Jag märker att jag varit mer frånvarande i största allmänhet i sociala medier de sista åren. Har nog helt enkelt tröttnat på att vara ständigt uppdaterad och synlig. Väldigt befriande vill jag lova. Ibland får jag ett ryck och förevigar något på instagram men under långa perioder orkar jag inte alls. Då och då får jag en idé om att återuppväcka bloggen. Det är kul, när energin över finns. Om jag ska göra en analys på det här med vad som egentligen hänt med mitt behov att blogga. Utmattning, såpass att jag blev sjukskriven är nog ett av svaren. Samt att jag jobbat heltid. Inte utan en viss skam och skuld inombords så måste jag erkänna att heltidsarbete tar död på min kreativitet. Nu har jag gjort något åt det. 

Syftet med att blogga har förstås förändrats också genom åren. Skillnaden jag känner nu mot för 10 år sedan sedan är att jag vill vara mer privat med mina tankar än vad jag hade behov av då. Nu vill jag inte avslöja allt, utan jag kan verkligen uppskatta när folk frågar och intresserat lyssnar på det man berättar. Vissa människor är genuint intresserade av hur man har det och det tycker jag är kul. Då är vi i samförstånd. Det går ganska fort att räkna ut numera. Om man är på samma nivå av "bry sig om". Eller vad ska vi kalla det.

Jag kunde ett tag bli så trött på mig själv när jag hörde mig själv säga "jag såg på facebook att".. eller "såg din bild på instagram".. Har det inte hänt där ute så har det inte hänt. Eller? Snark.