Inte kommit till skott

16:15

Har tänkt att hålla den här bloggen lite mer aktiv men det kan bli lite av och på med det. Håll till godo. Plötsligt händer det. 

Det blev ett lugnt och fint kalasfirande för Heira på hennes 11-årsdag. Det blev också en stillsam jul. Vi träffades med lillebror, pappa och familjer ute och grillade korv på förmiddagen. Sen blev det Kalle på tv hemma, bara familjen. Julklappsöppning och julmat till kvällen. Det är underbart att få vara långlediga tillsammans. Det har till och med uppstått tillfällen när man kunnat känna "jaha... vad ska man hitta på nu då?" Annars har jag sett till att sysselsätta mig all ledig tid sista månaderna som gått. Är jag uppvarvad efter intensiva jobbveckor så tar jag lätt med mig det till helgen. Det jag verkligen behöver träna mer på är att kunna komma ner i varv snabbare så jag verkligen återhämtar mig på helgen. Det kanske kan va något att lova sig till 2021, om man nu ska ha ett nyårslöfte.

Skapar fina bilder

7:16

Nu orkar jag inte tänka på hur eländig denna pandemi är längre. Nu vill jag blicka framåt. Till man inte går och oroar sig för att nära och kära ska bli svårt sjuka. Till man kan umgås. Ha kalas för barnen. Fira festligheter och högtider. Resa. Röra sig fritt överallt. Gå på konserter igen. Tänk när vi är där igen ...

Måndag igen II

7:25

Tänk att en vecka kan gå så fort. Jag minns att jag och Ronnie någonstans bakåt i tiden kom överens om att vi skulle ta en promenad tillsammans varje kväll. En gång fick vi till det. Sen har vi varit småhängiga och slitna till och från sen dess. Och andra undanflykter såklart. Jag skulle så gärna vilja ha en vana som jag genuint känns motiverad att ha. Nu har jag tagit de där promenaderna på egen hand ändå med vovven och det är himla tur att hon finns. Man drar på sig regnjackan och tar sig ut varje dag oavsett. 

I helgen fixade jag klart Heiras klädkammare, så nu har jag piffat upp de flesta rum med lite färg och möbler, utom badrummen och små sovrummen. Väntar på nytt köksbord, ny soffa och lite småsaker. Jag lägger ut bilder när allt är hyfsat klart. Nu börjar det kännas hemtrevligt i alla fall. 

Måndag igen

08:10

Just nu känns det som livet snurrar på i hög hastighet. Hela november är avklarad. Phew. Svåraste månaden att ta sig igenom utan att bli deppig. Nu väntar julstämning och mys inom kort. Jobbar typ två veckor till. Sen semester. Jag fick två veckor semester i somras och tar igen det nu. Visst hade det varit trevligt att ta de två veckorna utomlands på en sandstrand. Längtar verkligen efter sol och värme. Samtidigt så är det som det är i världen och det är ett jädra stort lyxproblem att inte kunna resa för oss här i västvärlden. Den tiden kommer igen och det bästa man kan göra är att acceptera hur det är. 

Nu ser jag fram emot ledigt. Det har varit en intensiv höst på alla plan. Man har utvecklat nån sorts rädsla så fort man rör sig bland folk. Inte torgskräck då, utan Corona-skräck. Det ska bli intressant att se vilka effekter det här får på världen. Hur har vi det om två år. Hur många har klarat sig när det värsta är förbi? Hur många kommer ha förlorat någon? Hur kommer vårat sociala liv se ut? Arbeten? Ja, vem vet ...

Men jisses vad jag älskar mitt jobb

19:00

Faktum är att det är just det jag känner. Äntligen. Vilket inte funnits där på många år. Jag har älskat att komma till jobbet mycket för alla bra kollegor genom åren. Det är ju så stor del av att man kan trivas känner jag. Att omges av fina kollegor och där man månar om varandra. Där man får ha tillit till och kul med dem man jobbar med. Sen jag bytte till den tjänst jag har nu så känner jag genuint att jag "kommit hem" även i arbetsuppgifterna. Där jag känner mig som mest "mig själv" är att få ha samtal med andra människor. Inte alla man fullt ut kan förstå, lyckas bemöta på rätt sätt eller där den rätta kemin uppstår. Det får man respektera. Jag minns de gånger när jag vänt mig till professionella för att få stöd. Vissa har man fått den där trygga relationen med ganska tidigt och vissa inte. Någon gång har jag tänkt unna mig att gå i terapi. Helt utifrån mig själv och för att bli lite mer i kontakt med mig själv och få släppa på allt. Jag är en sån som sväljer och går vidare i mångt och mycket. Det blir till slut överfullt och känns som det måste ut någonstans. Jag har nog alltid varit en person som försökt att inte vara till last för andra. Vara till lags. Det är perfekt drag för att bli utbränd, har jag ju fått uppleva den hårda vägen. Nu är jag långt därifrån men samtidigt mer sårbar än innan det. Lite som att utveckla en stressintolerans. Det är lättare att dra igång stresssystemet men också lättare att känna av när varninssignalerna kommer. Har haft några sådana tillfällen. Då har det inte enbart handlat om jobbsituationen. Oftast är det de gånger det krackelerar på alla fronter samtidigt. Då är jag som mest sårbar.

Måndag

16:00

Jag och Ronnie sa igår att vi ska få igång en ny rutin tillsammans. Hundpromenad kl 19 varje dag. Det blir inte så långa rundor alla gånger. Vi får en stund tillsammans, frisk luft och får röra på oss varje dag. Det är i alla fall ett steg åt rätt håll. Jag får ibland ett minne från forna tider. När jag kunde springa en mil och hade energi kvar efter det. Min kropp har gått sönder lite i och med min övervikt. Knän, fotleder och höfter. Jo, det är det är vikten som är största skälet. Jag har hur som helst anslutit mig till Wellobe för några veckor sen och hoppas det kan hjälpa mig på vägen att ändra livsstil lite. Jag vill så gärna återfå en användbar och frisk kropp. Så det måste börja någonstans. Jag kan ju inte direkt leva i soffan med en chipsskål i knäet och tro att drömformen kommer och knackar på bara sådär. Mentalt så är det förjävligt jobbigt att komma igång. Jag vet mitt facit. När man har nött in nya vanor tillräckligt länge så kommer resultaten av sig själv och dag är plötsligt kul igen. Hålla i. Fy fasen att det är så svårt. Att genuint känna att det är värt det. Varje dag, livet ut.

Gick inte så bra sist

7.24

Skrev ett långt inlägg igår och sen försvann det. Kort och gott handlade det om den framtida drömmen att ha häst igen. Kanske om si så där fem år. Men det är mycket pengar och timmar som vi hästägare investerar i den livsstilen. Det optimala är att ha häst hemma, eller med cykelavstånd åtminstone. Men skaffa hästgård finns inte på kartan. Så... Jag drömmer vidare. Sista åren jag hade med häst, heltidsjobb och små barn blev mest ett stressmoment för mig. Både ekonomiskt och att dygnet hade för få timmar. 2-3 timmar i stallet varje dag. Det blir stor del av min vakna lediga tid med familjen. Det är en stor skillnad att ha häst hemma. Det blir inte alla dessa moment som ska hinnas under ett tillfälle. 

Well.. som livet är nu så känns det stor del av tiden skönt att inte ha den pressen.

Det är så svårt att ta klivet och rida andras hästar när jag aldrig haft det förut, inte sen jag var 11 år. Från 12 år till jag var 33 så hade jag häst hela den tiden. Många år. Men som sagt, det kommer en möjlighet igen, tänker jag. 

Två på samma dag

17:50

Ska jag damma av den här gamla bloggen på allvar igen? Fick någon återuppstånden lust att börja blogga igen. Vi får se. Ska inte lägga an med något måste och förväntan kring den. Det är bara från mina tankar och inte i syfte att locka läsare egentligen. Mest för att jag älskar att skriva. Ibland är det ett supertrevligt sätt att reflektera över hur saker varit och vad man tagit sig igenom. Jag har mer och mer fått svar på vad jag vill och behöver jobba med hos mig själv.

Mitt självförtroende och självkänsla börjar återvända. Jag har tidigare skrivit om hur vilse jag känt mig och den känslan har mer eller mindre funnits där under perioden 2014-2019. De åren av mitt liv har jag backat och förlorat min självuppfattning och identitet på många plan. Orsaker vill jag inte gå in på öppet men det är så många parametrar som avgjort påverkat den känslan. 

Utmattningssyndrom är den största.

Nu har jag på nytt börjat landa i att va den jag vill vara och även accepterat och blivit mer vänlig mot den person jag fötts som. Under stor del av livet har man jagats av en strävan att bli något annat, någon bättre version av sig själv. Varför hetsar vi oss igenom livet med denna ouppnåeliga jakt på total lycka och prestation? 

Jag vill vara nöjd. Slappna av i det liv jag har nu. Det jag visserligen återkommer till är att jag skulle vilja återfå lite av min ursprungliga energi och motivation att ta hand om min hälsa, i det behöver jag definitivt tappa en del kilon. Phew! Idag är det inte längre av ytliga skäl. Nu är det för att kunna använda min kropp livet ut, kunna leva ett långt och friskt liv. Så det vill jag verkligen uppnå. Men sen det här med att landa i att känna sig trygg i alla sammanhang och helt släppa den där inre rösten "vad ska alla andra tycka och tänka". Sorry men det styr jag inte över. Men det vore ju skönt att den rösten tystnade helt och inte fick något utrymme alls. Skit i vad alla andra tycker. Det märkliga är att jag har en gång haft den känslan. När jag var i övre tonåren var jag på sätt och vis mer i hamorni med mig själv än jag varit de senaste åren. Visst är det väl lite sjukt hur man kan hamna i en sorts regression gällande självkänslan och att äga en identitet. Så nu utmanar jag mina rädslor mer och mer. I min takt. Jag får allergiska utslag av prestation, att vara duktig. Kanske för att det är den största dränerande drivkraften i mig. Och jag märker även hur det tar skada hos våra unga som jag möter varje dag på jobbet och det gör mig så ledsen.

10 min

9.20 En stunds eftertanke. Så längesen jag bloggade. Åka buss fast man inte bör. Känns alltid skamset att ta buss till jobbet när vi avråds att göra det. Vi ska förmodligen köpa en till bil men det är något som kostar och det tar emot att en epidemi ska vara skälet. Det här med Covid-19 har verkligen förändrat världen. Isolering. Det är så svårt att påstå att "allt känns bra" även om det 80% av gångerna någon frågar, är det just det man svarar. Jag har unnat hemmet lite uppfräschning dessa tider. Att trivas i sin vrå blir desto viktigare för mig när man tvingas spendera stor del av sin lediga tid här. Det vi inser är hur oändligt mycket onödiga saker man har. Så många säckar med skräp som vi kört på tippen. Så nu är det rensa rensa och byta ut lite hemma. 

Idag är jag tacksam för att familjen får må bra och att solen skiner, trots att det är november!

Innan allt startar

6:00
Det är så stillsamt. Denna tid på morgonen när allt är tyst. Innan allt vaknar. Före allt bakgrundsbrus startar upp.

Igår gick jag hem vid lunch för att plugga. Jag var ensam, hade musik på hög volym och kände mig så kreativ. Waow! Något sovande har vaknat till liv i mig. Äntligen!

Tror jag påpekat det tidigare här i min blogg men det har varit många år av famlande. En vilsenhet. Ända sedan sorg, stress, sjukskrivning, operationer och förlora mina bästa vänner, mina hästar..

Först nu kan jag känna den där lusten till saker återvända. Ni vet när man tycker något är riktigt kul. Att njuta av något. Umgås med folk. Skratta spontant. Balla ur. Få kickar. Fem år senare! Att brännas ut är inget jag rekommenderar!

Istället för att behöva uppfyllas av saker som oro, negativa tankar, social fobi, ångest, stress, leda, frustration..

Livet är ju fullt av härliga stunder och ögonblick. Varför kan inte bara sinnet ställa in sig på det varje vaken minut och uppskatta dem, njuta av den lilla tid vi har här..

Tankar och åter tusen tankar

19:16

Det är inte ofta jag bloggar numera. Det fyller inte samma funktion, vilken funktion det nu fyllde förr. Jag har sagt det förr och det kan upprepas igen. Sociala medier är utmattande. Som flödet på Facebook = bortkastad tid. Slentrian-scrollar som ett tvångsbeteende tills jag tio minuter senare undrar vad jag håller på med. Jag håller mig till Instagram, bara. Jag hoppar resten till stor del. Så får det vara.

Det har varit en märklig tid. Allt har satts på paus i hela världen. Undrar hur länge till. Tur att det är ljust och vårigt ute så man man lockas ut och får njuta av solljus och frisk luft. Ta sig iväg på promenader och uppskatta det där man omges av dagligen. 

Vår hund har precis haft sitt första löp. Hon var odräglig. Nu är det över i alla fall. Tur att hon är söt. 

Hund och dotter myser.

Fixat lite i köket.

Coronatider ...

7:10
Det är 50% risk att det är Corona, börjar vi tänka här hemma ...  men Influensa eller Corona? Egentligen hoppas jag att det är Corona för det vore tungt med en ny omgång som slår ut oss allihop så snart efter den här. Något skit har slagit ner i vår familj oavsett och restriktionerna är: stanna hemma med förkylningssymptom. Det började med Ronnie onsdag den 5 mars. Jag skulle ge mig iväg till Riga med några kollegor samma dag och hade varit på Slipknot-konsert i ett överfullt Globen den 21 februari. Jag drog alltså INTE på mig några baciller, trots så mycket exponering ute i tunnelbanor, arenor, tåg och flygplatser. Så han fick det mest troligt här i lilla Östhammar. Ödets ironi, när man tror att man lever relativt skyddat i mindre samhällen.
Ronnie blev sjukare mot helgen och när jag kom hem på fredagen insåg vi att det bara var att ställa in kalas för Thorin som fyllde 9 den 7 mars, på lördagen. Vi ringde alla nära och kära och ställde in firandet. Vi grattade honom så gott vi kunde ändå här hemma, med fika och presenter. Det här var då innan alla restriktioner dök upp för oss "vanliga dödliga", som inte varit i Italien och åkt skidor osv.

Ronnie blev sjukare och sjukare och jag skämtade med honom om "man cold" och vi vet att han alltid blir så supersjuk så fort han får minsta lilla förkylning. Han har fått besked att han har bronkit sedan tidigare besvär med lungorna och får leva med det resten av livet som det låter. Måndag den 8 mars bröt det ut på Thorin med svår hosta och feber. Då började det gnaga i en om det kunde vara något mer än de vanliga säsongsförkylningarna. Jag gick omkring på jobbet med molande huvudvärk några dagar den veckan. Heira bröt det ut på fredag kväll den 13 mars och mig rejält på lördagen därpå. I samma veva började krisläget öka ute i samhället och i massmedia. Vi hade visst fullträff på många av symtomen. Ont i leder, huvudvärk, rosslande andning, feber (inte uppåt 40 grader, men ändå påverkade), torrhosta och snoriga. 1177 och Folkhälsomyndigheten är de källorna jag förlitar mig på. Kvällstidningarna och sociala medier ger mig bara magsår. Så nu sitter vi här hemma och kommer nog göra det resten av denna veckan. Vi har så fina vänner som ställer upp att handla till oss och frysen är redan full, så vi behöver inte hamstra i desperation.

Blir en hel del skärmtid när alla är hängiga men även massa härligt prat och häng med barnen. Det är liksom det man orkar. Alla krav läggs åt sidan dessa gånger. Heira är redan pepp för hemundervisning och läxor och vi övade intensivt på grammatik och Sveriges landskap igår. Barnen är på återhämtning, främst den elaka hostan och huvudvärk som är kvar. Ronnie är mest långdragen i detta. Han är pigg i knoppen, men lungorna är ur spel, så fort han rör på sig det minsta. Jag är påverkad och rejält hängig fortfarande. Släpar sig runt kvarteret korta svängar med vovven för att få lite frisk luft (undviker host och nys så gott det går utanför tomten). Går omvägar när man möter grannarna, så de tror väl att man är folkskygg.

Låt oss bara hoppas att majoriteten av oss människor kan får det här överstökat fort utan allvarliga komplikationer och kan komma tillbaka ut i samhället igen. Kanske kunna göra en insats för andra som behöver hjälp, i synnerhet de gamla.

Mycket på gång, men först semester

22:13
Jag och min vän Anna är på Lanzarote. Vi har pratat om att åka nu ett tag och äntligen blev det av. Det var 2,5 år sedan sist som vi gjorde en resa ihop. Varför Lanzarote? Egentligen så hade vi kollat runt på billiga resor till någon av Kanarieöarna. Egentligen inte så noga vilken. Har tänkt försöka besöka dem allihop. Hittills är Teneriffa favorit. Lanzarote är ju inte vackert på något sätt. Men det är sol, mat och avkoppling som är det primära för denna resa. Och det får vi.

Jag har precis avslutat min tjänst som Familjehemssekreterare och ska efter denna vecka börja på nytt jobb som Familjebehandlare. Det ska bli jättespännande! Jag fortsätter plugga på halvtid under våren också. Vi har precis påbörjat en eget skrivprojekt så det är nu det riktigt roliga med kursen börjar.

Det är riktigt mysigt att få längta lite efter dem där hemma. Nu är det inte fullt lika tufft att resa iväg som för några år sedan. Det är så avgörande hur barnen tar det. Är de glada och nöjda så är det såklart lättare att koppla av i det. Nästa resa blir med familjen, men det kan få dröja ett tag till. Kanske resa runt lite i Sverige till att börja med får bli närmaste målet.

Cypern 2019