Uppochner

6.30
Ja, livet har fortsatt med några fartgupp, minst sagt. Nu kan det väl bara bli bättre.. Eller ska det inte bli det? Det är just när livet skakas runt på alla plan under en lång tid som mattar ut oss. Men när de korta stunder av det där man kallar flyt kommer så kan jag tänka mer positivt och klart. Min man och våra barn. Där är jag hel. De är ankaret i stormen. Där jag kan hämta energi. Min övriga familj och inte minst mina nära vänner.. När allt kommer till sin spets så är de man älskar det allra viktigaste och måste få komma före allt annat. Jag tror att jag gått på någon sorts reserv under ganska lång tid nu och vet att det är skadligt i längden. Att aldrig riktigt få vilan och återhämtning i själen. Att leva för att upprätthålla någon sorts duktig-yta inför sin omgivning. Göra andra nöjda..

Sen kan vissa tycka att det handlar om hur man tacklar motgångar. Detta gör vi ju på väldigt olika sätt och inget någon av oss i världen kan lägga någon värdering i. För varje motgång kanske man blir starkare men det kan köra oss i botten stundtals på vägen dit.

Många tankar har passerat det senaste halvåret. Flytta långt bort, plugga, byta jobb, emigrera, sluta med hästar.. men efter att ha scannat igenom flera möjligheter och när dimman lättar lite inser vi ju att vi har det rätt så bra där vi är på de flesta plan.. men det kommer bli förändringar. Kanske vi har helt nya mål om 5 år. Jag tror någonstans att det är bra att ha lite livskris då och och då genom livet för att komma vidare. Det sätter livet i en ny riktning och man fastnar inte i att vara passiv och halvnöjd.

Nu är det påsk och lugnet infinner sig med lite långledigt tillsammans.