Näeh

9.41
Det är svårt att va positiv. Men den där kraften. Jävlaranammat. Självbevarelsedriften. Jo tack den finns där! Vid det här laget borde jag varit en blöt fläck på golvet. Mitt psyke har gått igenom tusen och åter tusen prövningar denna vinter. Fy fan rent ut sagt! Har haft perioder där livet känts som ett sjunkande skepp. Haft panik över att inte saker och ting velat lösa sig. Oväntade chockbesked. Ett steg fram, två steg tillbaka. Typ hela tiden. Bara velat lägga mig och dra täcket över huvudet tills allt är över. Haft sånt jävulst oflyt långt över mitt förstånd helt enkelt. Att vara betraktare och inte ha full inblick i vad som sker i människors liv kan omöjligt skapa förståelse för den där känslan. Men ni andra förstår..

Jag fick äntligen tid för min operation för några veckor sen. I torsdags åkte jag in till sjukhuset med buss på morgonen. Väl på plats kom känslan av att va ensammast i världen över mig. Ville ha Ronnie hos mig. Ringde honom och han åkte från jobbet så fort det gick och han lovade att va där hos mig när jag vaknade. Aldrig har jag känt mig så liten och ensam. Redan på vägen in kände jag att en förkylning låg där och spökade men slog bort det ur huvudet. Nu va jag bara inställd på att få det här ur världen äntligen. Jag byter om, läkaren pratar med mig om ingreppet, får lugnande och sen rullas jag iväg till operation. De söver mig och mer än tre timmar har gått när jag tittar på klockan nästa gång. Jag vaknar upp och Ronnie är där när jag vaknar. Jag gråter och har ont. Ronnie är kvar hos mig till kvällen och jag blir kvar till dagen därpå. Kräks och mår illa. Min förkylning eskalerar och en rethosta river om i hela mellangärdet där ingreppen gjorts.

Ronnie och barnen hämtar mig på fredagen och det är så skönt att se dem igen. Vi åker hem. Planen är att barnen ska få va hos mamma över helgen men denna ondskefulla förkylning bryter ut hos dem med och så har hela denna vecka som gått fyllts av febertoppar som avlöst varandra. Jag låg däck hela söndagen och måndagen. Heira och Thorin har sen avlöst varandra de med hög feber och hosta. Jo, men att få återhämta sig har verkligen gått som en dans! Minns så klart och tydligt sist jag opererades och då det skedde så mycket traumatiskt i livet samtidigt att barnen va hemma och sjuka den gången med.

Jag har verkligen ett starkt behov att få dra mig undan till en lugn och harmonisk plats. Tyst och utan mänsklig kontakt.. bara för ett kort ögonblick. Bara ta paus från livet och möblera runt i själen och komma på rätt köl igen.

Nåväl. Nu får det fasiken inte bli mer motgångar. Nu bestämmer vi oss för att den här våren och kommande sommaren kommer bli den bästa på länge! Punkt!