Paus

17.19

Pappa och son tar en tupplur!

Vi som från början var en, blev två och nu är fyra! Jag och Ronnie kan gång på gång slås av den tanken. Vi är en tvåbarnsfamilj, bor i hus, har ett varsitt fast jobb och varsin stor hobby som vi trivs med. Ja, mer än så behöver i alla fall inte jag för att livet ska vara i harmoni. På något sätt känns livet så komplett det bara kan bli just nu. Och det är vååår! Alla känslor i kroppen kastas runt i kroppen bara av den härliga tanken att kylan och mörkret lämnar oss..

Heira älskar att bada!

Den här vintern har känts så jädra depp. Den är en av de vackraste vintrar vi fått uppleva här hemma i slaskiga Uppland, men också en av de längsta. Min kropp och själ var verkligen helt slut här i början av året. Jag kunde inte göra någonting. Fasen, från november har jag i princip legat i soffan fram till att vår son föddes. Blää vilken jäspadda man kände sig som emellanåt. Från oktober (i fjärde månaden) började smärtorna i fogar, bäckenben och nerver som kom i kläm komma, vilket fortsatte tiden fram till han föddes. Hela december var jag förkyld och krasslig på det. I januari blev jag förkyld igen, samt magsjuk och i februari fick jag ansiktsförlamning.

Thorin är två veckor idag och det så otroligt hur allt i kroppen kan återställas så fort. Från att vara halvt invalid och kunna släpa sig fram typ mellan kök-toa-soffa till att ha energi och vilja att göra allt jag känner för. Nu är det bara bygga upp styrka igen och få tillbaka smidigheten att kämpa med. Får jag gå ner i vikt skulle jag vara tacksam (jag har 5 kg kvar till den vikt jag hade innan jag blev gravid med Thorin och sen ytterligare 8 kg till den vikt jag hade mars 2009), innan Heira. Det känns som små problem när jag tänker på hur det har varit. Men bara på den här korta tiden som gått sen Thorin föddes så har allt bara vänt och jag lever varje dag med inställningen att njuta av varje ljust ögonblick..

Thorin 2 veckor idag!

Jag älskar mitt liv och är så lycklig för det Ronnie och jag har. Han är en underbar person som ställer upp och stöttar mig så oerhört mycket. Jag är så glad att få dela livet med dig!

Min älskade!

VI HAR BLIVIT FÖRÄLDRAR IGEN!

Namn: Thorin Axel Manfredsson
Födelsedatum: Måndagen 7 mars 2011 kl. 19.44
Vikt: 4280 g
Längd: 52 cm

När Heira föddes skrev jag om den dagen här:
http://jennys-dagdrommar.blogspot.com/2009/12/vi-har-blivit-foraldrar.html

Vår son hade betydligt mer bråttom ut, då han skulle ha fötts 28 mars och föddes inom tre timmar. Här skriver jag om hur dagen fortlöpte (tack vare samtalslistan i mobilen fick man hyfsad uppfattning om tiden):

Måndag 7 mars

I början av dagen känner jag ingenting annat än en enorm trötthet. Ronnie har ledig vecka och jag passar på att ta två långa tupplurer under dagen. Han får besök av två kompisar från Uppsala som ska följa med och träna parkour i idrottshallen i Öregrund. De åker hemifrån strax efter kl 15 och det är tänkt att träningen slutar kl 18.

15.00
Jag känner mig plötsligt illamående och måste gå och kräkas och tänker för mig själv "å nej inte vinterkräksjukan på allt detta elände som varit med sjukdomar hela vintern!" Efter det får jag sen gå t/r till toan så många gånger så jag tappar räkningen efter ett tag. Jag försöker dricka vatten och saft men får inte behålla någonting. Heira är hemma med mig och blir rädd när hon ser mig bete mig så konstigt. Hon är även febrig och trött så hon gråter och snorar om vartannat och vill ha tröst.

16.30
I ca 45 minuter försöker jag ringa Ronnie flera gånger men får inget svar. Jag börjar känna panik och känner att jag får kraftiga sammandragningar av allt kräkande.

17.00
Sammandragningarna ökar så plötsligt i styrka och kommer var 5:e minut och då inser att det faktiskt är värkar för jag tappar helt tid och rum när de kommer. Heira blir ännu mer förvirrad och gråter av att se vad som händer.

17.20
Jag provar till sist ringa till personalen i hallen och de går och hämtar honom. Ronnie åker på en gång när jag berättar om kaoset här hemma och att jag fått värkar. Efter det ringer jag förlossningen i Uppsala och sköterskan ber mig först att försöka lägga mig och vila för att se om det avtar, vilket jag inser rätt snabbt att det inte gör och vi bestämmer att vi måste åka in. Jag ringer min brors sambo Tina och nämner att jag fått värkar och ringt förlossningen. "Jag kommer och hämtar Heira på en gång!"

17.50
Det blir lagom kaotiskt här hemma när vi knappt hunnit packa något innan, måste leta upp bilbarnstolen, ombyten, Heiras saker och andra saker vi måste ha med oss in. Jag har nu så kraftiga värkar att de kommer med max 3 minuters mellanrum och håller i sig 1-2 minuter.

18.30
Vid det här laget är Heira är i trygga händer och på väg med Tina hem till dem och vi är på väg med bilen in mot Uppsala.

18.50
Jag ringer förlossningen än en gång för jag känner på mig att vi inte kommer hinna för jag börjar få mer och mer smärtsamma värkar och vill nästan krysta. Vi kommer överens om att de får skicka ut en ambulans som möter upp oss på vägen

19.05
De ringer från ambulansen och ber oss blinka med helljusen när vi ser deras blåljus så de ser oss.

19.20
Ungefär 3 mil från Uppsala får vi se dem komma, ambulansen vänder om och vi stannar till bakom. Jag hinner precis lägga mig så går vattnet och krystvärkarna drar igång strax därpå. Jag får lustgas och ambulanskillen som sitter med mig ber mig att andas genom värkarna och INTE krysta, så vi hinner fram till sjukhuset. Det känns ungefär lika omöjligt som att vilja gå rakt ut på en trafikerad väg.

19.40
Vi når fram till sjukhuset runt den här tiden gissar jag. Väl inne på förlossningsrummet lyfter de över mig i sängen, huvudet skymtar och de fortsätter att försöka få mig att INTE krysta och jag tar mer lustgas för att kunna lyckas med detta.

19.44
Vid den här tiden är vår son Thorin ute och ligger på mitt bröst. Bara någon minut senare kommer Ronnie in i rummet och vi kysser varandra av lycka och han får klippa navelsträngen.

Ja, det va nog den mest actionspäckade och häftigaste dag jag varit med om i alla fall. Och jag får vara ärlig och erkänna att det dröjt den här veckan tills man landat och verkligen förstått vad som hänt..

Soool

8.52

Ja, tänk vad lite solsken och fågelkvitter kan göra för humöret. Helt plötsligt lossar bara allt det där mörkret och tycka-synd-om-sig-själv-stunderna som man grottat ner sig i hela vintern. Livet är för kort för att man ska gå runt och må dåligt! Nu är det så himla nära till bebisen kommer så kan man bara hålla ut några veckor till med dessa smärtor, så har vi snart det underbara livet i vår famn!

Sitter och väntar på att den lilla damen ska somna in en stund. Sen ska vi iväg och träffa ett helt gäng med kids som är jämnåriga med Heira och deras mammor. Det märks att hon börjar bli mer och mer nyfiken på andra barn och jag tror det är supernyttigt att hon får den stimulansen. I höst ska hon skolas in på dagis också så då får hon leka och busa som bara den.

Det är så märkligt vad man kan känna sig så motiverad att komma igång och motionera när man inte kan och har ont överallt. Jag hoppas verkligen den drivkraften att röra på sig kommer sitta i livet ut nu och att när väl den här förlossningen är över kunna bygga upp all styrka och undvika skaffa massa nya krämpor. Jag kan vagga runt här hemma och fantisera om hur jag bara kan börja ta milslånga raska promenader, börja löpträna igen, kunna börja rida och tappar alla kilon.
Jag lovade mig själv tidigare att jag ska väga mindre än Ronnie dagen vi gifter oss. Ja, då blir det väl aldrig något bröllop. He, he! Nä, men jag har gjort det tidigare och ska banne mig nå dit igen. Får jag bara komma under 70-strecket skulle jag vara supernöjd! Det får bara ta den tid det tar helt enkelt! Fällan jag och säkert många andra fastnar i är dessa ojordsliga snabba resultat och dåligt tålamod! Pang, pang så ska jag ha tappat 10-20 kg och förvandlats till en fitnessbrutta på en vecka med någon hokuspokusdiet! In your dreams!

Ronnie inspirerar mig så himla mycket när allt känns tungt och motigt. Jag är så glad för hans skull att han hittat en livstil och intresse, tack vare Parkour och träning i övrigt, som gjort att han kommit iväg och fått kontakt med så mycket nya människor och fått träningen som en del av livet. Han har även varit vegetarian nu över ett år. Jag var lite motsträvig mot detta då i början just för att vi skulle få göra två middagar men har under det här året insett att kött inte är så himla gott och spännande längre (förutom grillat). Så vi äter mestadels vegetariskt och fisk och det funkar bra. Och blir jag sugen på falukorv och stuvade makaroner eller en köttbit så äter jag det men det är inget måste.

Så här kan man väl säga att vi lever just nu:
- inget godis, chips, läsk (förutom ett glas coca cola när det äts tacos som det bara måste va)
- mestadels vegetarisk kost eller fisk till middag
- alltid fullkornsbröd före vitt bröd
- äter sällan hämtmat (pizza osv)
- köper sällan "fabrikstillverkade" kakor/fika utan mest hembakat i så fall
- dricker minimalt med kaffe/the, blir någon enstaka kopp om dagen
- dricker oerhört sällan alkohol. Ja för min del var det i somras vid två tillfällen och innan det vintern 2009, men för den sakens skull skulle jag inte bli nykterist för alltid, för att kunna njuta av ett glas rött vin finns det alltid utrymme för
- varken röker eller snusar
- gissar att vi proppar i oss flera kilo frukt i veckan
Så egentligen handlar det nog om för min del att bara få in motionen i livet igen så kommer kanske den där dagen när vi blir man och fru ganska snart.. eller skämt åsido, så kommer nog den dagen i vilket fall..