Tom..

7.00
Lördag morgon. Jisses vilken sjukstuga det varit här hemma denna höst! Nu får det vara nog! Har köpt vitaminer i hopp om att få bygga upp lite motstånd nu när mörkret faller på. Den senaste omgången har bestått av ilsken torrhosta, värk, barnen med röda ögon, snor och feber.

Två veckor utan häst. Tomt. Ansvar som plockats bort. Frihet. Det är dubbelt. Det är liksom en del av mig. Tror bara människor som omgetts av hästar eller haft andra husdjur förstår den känslan. De där renhjärtade varelserna som är helt beroende av vår omsorg. Villkorslös kärlek. Det stora positiva är att frias från det dåliga samvetet på en punkt. Det där att vara kluven mellan allt.. senaste året har det känts som jag bara rusat utan stoppknapp. Vad jag än prioriterat så har jag haft ett dåligt samvete kring det jag satt åt sidan. Tid är så dyrbar. Ibland önskar jag att mer av den tid och energi jobbet tar kunde läggas på dem som betyder mest. Den där balansen och livspusslet.. om och om igen.

Nu är det helg. Skulle vara så skönt om vi alla kunde få bli pigga snart och ha ork att hitta på något eller vara sociala med släkt och vänner. Känns som man befunnit sig i ett vacuum sista månaderna.

Får lov att bli lite julpynt idag gissar jag. Sen bädda ner sig under täcket och vila.

Natt

1.30
Går ju sådär det där med sömnen just nu. Thorin har fått dubbelsidig ögoninflammation, 40 grader feber, hosta. Ett dundervirus gissar jag. Heira bröt det ut för nu inatt så gissar att hon åker på något liknande. Jo men det är så kul med denna tid på året. Vinterhalvåret. Vinterkräksjukan kommer nog lagom till jul ska ni se. Sjuksjuksjukelisjuksjuk!

Jag har lovat mig själv att unna mig ett gymkort. Åtminstone ett halvår framåt. Jag får inte komma med ursäkter längre. Det finns egentligen inga, bortsett från att det är jobbigt att träna bland folk när man kommit ur form så fatalt. Men å andra sidan är det ju därför man är där. För att komma i form. Så det argumentet säger emot sig själv. Men ja, ni som är i samma sits förstår helt och hållet den känslan.

Sen har jag alltid varit en ensamvarg när det kommer till träning. Gruppträning och trängas med massa stånkande muskelberg på gymet är inte min grej. Bortsett från raska promenader. Då går jag gärna med en vän. På gymet är det lagom om det är sisådär tre personer till. Springer gör jag helst själv.

Men nu va det sömnen ja. Vi börjar där..

Skriv skriv

7.00
Har fått ett enormt behov att skriva bara sådär. Bara skriva för skrivandets skull och låta tankarna bara skölja ur mig. Nu kan jag på något sätt reflektera lite över tiden som gått. Varför har det varit en så lång paus i bloggandet? Jag är inte riktig i form mentalt är väl största förklaringen. Har inte haft någon lust. Inte så stor lust med någonting alls tyvärr..

Vill hitta tillbaka till den där gnistan! Den kommer ju inte serveras utan ansträngning som sagt. Passion! Det är en så viktig ingrediens i livet. Att ha något som ger dig drivkraft framåt. Det är lite som zebran och lejonet och när zebran ger upp kampen för att överleva. Jo, det låter kanske drastiskt men lite den uppgivna känslan har jag hamnat i.

Idag ska jag se till att ta en lång promenad i skogen och bara vara. Jag sa till Ronnie i morse att nu är jag fri! Första gången i livet är jag inte bunden till ett heltidssansvar runt det här med hästar. Och jag kan säga att senaste årets hästägande har varit allt annat än lustfyllt. När jag ett års tid stod med dubbla kostnader och två hästar för att Prix skadade sig och inte blev såld och jag kände mig så desperat till slut. Det bara kostade pengar och gav ingen glädje. Jag la alltså minst 7-8000 kr/månaden på bara häst nästan ett år. Parallellt med min fasters bortgång, att jag åkte in på sjukhus för akut blindtarmsinflammation som brast och ledde till operation och några månader senare en till operation för att ta bort hela ena äggstocken och stora cystor som växte och oron för cancer. Plus massa stress och trassel kring jobbet. Nä, fy fan vad det slitit och jag fattar inte att jag hållt mig flytande så länge genom allt det där.

Men det har trots allt funnits fina ljusglimtar under 2015. Vi fick åka utomlands hela familjen i januari. Vi fick ha en välförtjänt lång gemensam ledighet ihop under sommaren. Jag och lillebror fick åka och se Metallica på Ullevi. Jag fick en vecka på Kreta ihop med en vän vilket var första gången både hon och jag gjorde en resa på egen hand sen barnen kom. Vi skrev kontrakt på ett hus i våras som vi äntligen fick flytta till för tre veckor sen. Så mycket fantastiska upplevelser också.

Nu ska jag försöka laga mig själv steg för steg. Njuta av tillvaron igen, tycka om mig själv, få tillbaka energin till att uppskatta all tid med min familj som i slutändan är det som man kämpar för och det som alltid måste få komma först. Det är relationen till dem man älskar som i slutet av livet kommer betyda något. Inte att man varit en ambitiös, kravfylld och "duktig" individ som kunnat uppvisa en finslipad yta. Inte att jag levlat upp i prestigestegen.

Nä du..

0.30
Ja, detta kan riskera att bli en trend - att få ett infall att blogga mitt i natten?! Kreativitet är som störst då sägs det va? För oss handlar det om att vi hamnar i en dålig vana om kvällarna gång på gång. Man kör fullt ös från att solen går upp till den går ner, utan någon egentlig paus. Somnar bredvid barnen i deras sängar och vaknar upp två timmar senare och känner att man gått miste om dyrbar tid. Tror jag då att jag ska kunna förvalta den särskilt bra med att vara vaken halva natten? Inget bra koncept. Behöver göra en snabb nattning vid 19-tiden, skölja ansiktet med kallt vatten, piggna till och sen gå och lägga mig senast 22.30. Ja, ok. Jag gör ett vad med mig själv och ser om jag lyckats fortsättningsvis de vardagar som återstår denna vecka. Fredag avstämning.

Jag har hamnat i en historiskt ny förändring i mitt liv. Jag äger inte längre någon häst. Jag fick min första häst när jag var tolv år. Underbara Pandora. Henne hade jag i elva år fram till 2006 då hon abrupt blev akut sjuk och dog i mina armar. Usch, vad det följt mig i minnet. Jag fann en ny vän i Prix som jag ägde fram till i våras. Nio år ihop. Jag köpte sen Bella som ett spännande projekt att forma från grunden. Ambitioner och livskriser går inte alltid jämnt ut. Har i princip sen jag var tillbaka i jobb bara dragits med ett dåligt samvete gällande hästägandet så nu fick jag ta ett beslut att avveckla denna del av mitt liv. I söndags fick hon komma till ett nytt hem och det känns väldigt bra där hon hamnat. Overkligt bara.
Det är ju så att jag lite skalar av en del av min personlighet genom detta beslut. Samtidigt har det på något vis nått en punkt där jag tappat gnistan helt. Till ganska mycket saker tyvärr och det måste bli en bättring där även om det kan ta tid.

Om jag ska backa tillbaka cirka 1,5 år så har denna tid varit den tyngsta någonsin. Barnen har verkligen varit den ljusa punkten i allt och när jag tittar tillbaka i backspegeln kan jag fyllas av sådan skam att jag inte kunnat vara 100 % närvarande med dem. Jag vill på något sätt tro att jag nu kan få komma på banan igen och verkligen njuta av den här korta tiden vi finns här på jorden. Jag vill verkligen inte slösa bort livet på oro och negativ energi. Men hur lätt är det? Bara att göra?! Ryck upp sig!

Jag kan tyvärr inte vara ärlig fullt ut här på bloggen för någon form av integritet besitter jag ändå. Men de som står mig nära vet.. Jag är i någon form av läkningsprocess förmodar jag. Kanske inte ens påbörjat den egentligen. Men på väg.

Några mål jag har på sikt:
- kunna tillåta mig att njuta av livet igen
- säga ifrån mer
- vara nära och bekräfta min familj
- lyssna in barnens behov
- göra roliga saker ihop
- röra på mig
- vara lite mer medveten om vad jag äter
- sova mer 
- hitta en ny passion nu när hästägandet är i dvala

Jag kan se två år gamla bilder på mig själv och längta tillbaka till den hälsan och energin jag hade då. Hur stark jag kände mig då, även om mitt självförtroende och självkänsla alltid varit tilltufsat ända sen barnsben. Hur kan två år förändra en så fatalt? Nu menar jag i synnerhet mentalt. Det ytliga försöker jag ignorera som läget är nu för det är bara yta. Men att man på något sätt tappat bort vem man är någonstans på vägen är en otäck känsla..

Nåväl.. det är väl upp till mig att svara på. Upp till mig att få ordning på. Allt går ut på prestation och att hela livet i slutändan faller tillbaka på att du själv måste ändra på dig och dina tankar. Ja, och visst vet vi att ingen annan kan göra det åt dig. Så där är den där avgrunden mellan nu och sen. Det där jobbet med sig själv. Hela tiden.

Tid är dyrbar. Uppskatta den.. älska den! Och va nära dem som fyller dig med kärlek!

4 månader tillbaka

1.30
Här fick jag något impulsryck mitt i natta. Ska jag nu summera de senaste fyra månaderna som jag varit helt utloggad från bloggen? Nä det får va.. Kan väl påstå att det har varit minst sagt galet. Livet får så märkliga oförutsägbara vändningar hela tiden. Det var som jag sa till en vän.. tänk vad skönt om man kunde få ha lite grå förutsägbar vardag åtminstone en månad under året. Snälla någon-där-ute-som-styr-och-ställer-över-alltets-jävlighet - jag vill inte ha mer överraskningar! Åtminstone inte negativa sådana.
Men om jag nu ska plocka fram en stor ljuspunkt: Vi har flyttat till vårat hus. Som är vårat. Två veckor sen. Det är ett lagomt kartongkaos innan allt får sin plats men det är så skönt att ha sitt eget.

Nu faller ögonen ihop och jag får se om jag återupptar det här med bloggen eller ej med fler inlägg framöver. Skrivandet har en lugnande inverkan på mig och så kul att lämna avtryck. Börja skriva dagbok skulle på sätt och vis vara bättre för man skriver om allt. Här vill jag verkligen begränsa mig för jag vill inte exponera mitt liv på det sättet.

Natti!