Skavfötters

13.23
Jag och Thorin ligger i soffan skavfötters under täcket. Det blev sjukdag idag från jobbet. Jag kände mig hängig i lördags morse med huvudvärk. Sen höll jag igång till kvällen då det övergick till magont och frossa. Samma läge hela dan igår med feber. Idag magsjuk. Det är svårt att bara gilla läget såna här gånger. Svårt att inse att man inte kan göra något åt det. Under denna mars månad har vi alltså cirkulerat i  öroninflammation, ögoninflammation, krupphosta, hög feber, rethosta, magsjuka och influensa. Har inte behövt va hemma på evigheter och nu blir det nästan en månad i sträck med allt skit man kan tänka sig. Blä!

Men jädrar vad friska vi ska va sen resten av livet!

Va på möhippa i helgen och det va superkul! Hon bjöd på sig själv till max och nu ser vi fram emot bröllop.

Underbart

5.30
Så skönt att få va ledig med barnen och sova ut allihop. Vad tror man egentligen? Thorin har krupphosta och vaknar vid 2 och är ledsen. Jag lägger mig hos honom och han somnar om. Jag smyger upp ur sängen och precis när jag varvat ner och är på väg att somna om hör jag Heira ropa från sitt rum. Klockan är 3. Jag går in med en mugg vatten åt henne och lägger mig bredvid henne. Hon säger att hon inte kan sova. Vi går in till vår säng och hon ligger och är orolig en lång stund. Sen vaknar jag kring fem nu på morgonen och barnen har krupit intill varandra under en filt i soffan och tittar på tv. Tre sjuklingar än en gång. Jag går som på nålar när jag vet att det går en vända till med baciller hemma. Men peppar peppar.. men trots det är det underbart att va hemma med sina fina barn och varje gång man tillåter sig att släppa alla måsten och bara ägna sig åt dem så inser man att det är det vackraste finaste och viktigaste. Och jag har sen den dagen jag blev förälder lovat mig själv att i de alltid ska komma först. Jag önskar att när de är vuxna kan känna att man gjort allt man kan för dem.

Igår va jag och Erika iväg till gymet igen. Känns som det va längesen vi tränade ihop nu. Är så glad att hon börjat med. Superkul med pepp och sällskap. Jag har fått till motion varje dag nu en vecka tillbaka så det känns toppen.

Jobbet har fått tagit lite för mycket energi den senaste månaden och det ihop med all sjukdom sätter en verkligen ur balans. Så jädra svårt att ha fokus och ta allt med ro känner jag. Och så kan det ibland bli att man hetsar från det ena till det andra, men så säger kroppen stopp ibland. Och det är tur. När varningsklockorna går igång är jätteviktig för alla att vara uppmärksam på. För mig är det när jag vaknar upp mitt i natten med hjärtklappning, eller när jag får spänningar i axlarna och nacken. Eller allra värst när jag inte har full fokus när någon pratar med mig. Allra helst mot min familj. Vilka varningsklockor har ni på att man pressar sig själv för mycket? Visst kan jag skylla på att det är mycket förväntningar från alla håll men vad jag gör med allt detta ligger ju hos mig. Att sätta gränser är ju en sak. Man tror att man ska rädda hela världen. Nej Jenny. Lägg ner. Tycker det är det svåraste som finns. Man vill vara till lags för alla.

Nu blir det helg och släppa all press på sig själv för ett tag. Punkt.

Knas

23.20
Och varför sover inte damen i fråga då? Jo, för att jag slumrade till vid nattningen hos Thorin och vaknar till igen vid 23-tiden. Pigg.
Ibland blir jag så förvånad över hur fort veckan kan gå. Den här veckan surrade igång fort med full fart på jobbet. Det händer saker precis hela tiden. Det där flödet är så spännande. Elever kommer och går och det är så kul när de söker upp mitt stöd utan att vuxna egentligen ingripit eller kommer med tyckande och tänkande. Det kommer utifrån de själva och deras önskan. I vissa fall tror jag att vuxenvärlden har en övertro till samtal. Alla individer hjälps inte av den typen av stöd som att "prata av sig". Ibland kan en bekräftande klapp på axeln vara nog. Eller att man hejar vid busshållplatsen. Eller håller upp dörren för någon. Eller stannar upp och frågar hur det är. Tror jag i alla fall. Och sen finns de tysta barn med hemligheter som vi aldrig kommer nå. De vi verkligen behöver nå.

Jag fick till ett träningspass idag. Ett intensivt och uppiggande sådant som jag plockade från en tidning. Kan rekommenderas. Lagom, högt tempo och svettigt!

Nu sömn!

Full rulle

20.43
Sitter och bara slappar. Så skönt. Det har varit full rulle sen sist jag skrev. Inte en lugn stund. Jo en. Och det är lite kul. Jag gillar det. Farten. Men med måtta. I fredags va jag och barnen ut på promenad. Gick iväg till lekparken vid Sjötorget. Det blåste friskt men solen värmde. Äntligen är snön borta. Vill inte riktigt ha vinter längre. Det va hur vackert som helst precis när den föll för visso men jag vill ha soool nu. Vi va där i två timmar och lekte sjörövare allihop och aktade oss för hajar och bläckfiskar. Älskar fantasin hos barn. Och inlevelsen de får i leken är underbart att se! På eftermiddagen åkte vi iväg till Elin och barnen och busade en stund. Va kul att ses igen. Sen hem till fem och Ronnie hade fixat middagen.

Lördag morgon vaknade vår gosse kl 5. Nu kommer han tassande på morgonen och ställer sig vid vår säng "det är ljust ute". Mm.. och då har hans smarta föräldrar förklarat för honom att man kan va vaken. Ja, bara att gilla läget. Efter frukost tog jag mig iväg till stallet och red en sväng i solen. Fantastiskt ute. Några personer hade fällt ett träd över vägen där vi kom och red. Trots motorsåg och liv och rörelse klev han lugnt över trädet och vi red vidare. Ibland förvånar han verkligen. I en annan situation kan han minsann hoppa högt för de köttätande stora stenarna i skogen. Mamma kom över till oss vid lunch och sov över med oss till söndagen. Ronnie drog iväg på svensexa på lördagen.

På söndagen tog jag en springtur på morgonen. Sen drog jag och Heira iväg på gymnastik tillsammans på morgonen. Va så kul att se henne ihop med andra barn i samma årskull. Hon verkade tycka det va jättekul så vi kör vidare med det. Ronnie drog iväg och trollade vid lunch och sen när han va hemma och vi vinkat av mamma så drog jag iväg till stallet igen. Sen blev det en kväll med alla samlade hemma. Skönt.

Det va helgen det. Och nu laddar vi för denna veckas äventyr.

Fram och tillbaka

22.10
Det blev en hemmadag med Thorin idag. Men peppar peppar så tror jag det börjar lätta med dessa baciller. Det ska va slut på det nu.

Har rensat min telefon på bilder idag för den va överfull. Jag har på något vis lyckats ta 3000 bilder på 9 månader. Det blir lite att gå igenom vid eventuell framkallning sen. Jag vill ha bilder utskrivna, helst i album. Annars känns det inte på riktigt. Det är där alla minnen är. De viktigaste minnen vi kan ha. Och att lagra dem digitalt känns inte tryggt. Det finns aldrig någon 100% säkerhet att bilderna då finns kvar tills våra barn är stora. Har man dem utskrivna så är det stora hotet en brand, vilket man förhoppningsvis aldrig ska behöva vara med om. Vi har foton sen 3 år tillbaka som ska framkallas. Men först ska de gallras vilket tar sin lilla tid. Skulle vilja göra fotoböcker på allt men det blir många sådana då.

Jag tycker det är så svårt med prioriteringar. Oftast som mest blir det 1000 saker som cirkulerar runt i tankarna och skapar kaos. Måste skaffa bättre system för att göra saker i rätt ordning. Checklistor är toppen. Oftast har man flera småsaker i huvudet samtidigt som för det mesta går fort att få avklarat, men så har man sin familj som måste gå före och då släpper jag de där ringa-boka-kolla-läsa-skriva-köpa-beställa-fixa-greja-tråket. För de känns inte lika viktiga trots allt.
Eller så behöver man den där ikonen som påminner och blinkar för "ont om diskutrymme". På allt.

Tittade på en fantastisk dokumentär på Svt ikväll. Vuxen. Se den. Jag älskar det som berör. Det där som kryper innanför ytan och sätter sig på minnet. 

Nu ska jag sova. Skönt. I morgon väntar ledig dag med kidsen.

Gjorde en lite annorlunda frisyr igår. Blev lockigt av att jag råkade somna med tofs i blött hår. Massa volym blev det då.. Kul sånt där.

Men vi kör väl

23.28
Undrar om Sverige hamnar i någon sorts ekonomisk kris dessa första vintermånader varje år. I alla fall tror jag de flesta barnfamiljer gör det. Och sen tänker jag på de i Familjen annorlunda. Tanken på att få magsjuka i en sån familj med 12 barn.. huu. Nä, ska nog inte klaga kanske.

Thorin va vaken till nära midnatt igår för smärta i örat feber. Det va med stor sannolikhet öroninflammation, och det lättade till slut. I morse vaknade han alldeles kladdig i ögat med så det var bara att hålla sig hemma. Ögoninflammation också.
Ja, summerar man denna månad så är vi gemensamt uppe i cirka 15 dagar där någon av oss varit hängig. Man blir så lycklig och full av positiv inställning till livet. Jag lovar.

Men de är livet. Gissar jag.

Intressant

22.19
Det är mycket på gång nu. Stora val att ta. Riktigt spännande. Kan egentligen inte dryfta så mycket alls om det ena eller andra. Känns roligare att ha saker och ting deffinitivt först. Tids nog så..

Har haft träningsvärk nu i två dagar. Söndagen bjöd på mycket fysisk aktivitet och varenda del av kroppen fick jobba. Första passet va hemma. Har börjat träna lite med kettlebells som variation. Körde svings samt djupa knäböj med en 16 kg vikt. Det tog. På eftermiddagen mötte jag upp Erika på gymet en timme. Efter båda passen va jag mör. Igår blev det vila och idag gym igen en timme.

En rapport från sjukstugan kan konstatera att vi i princip varit sjuka hela mars månad i olika former. Vi har bytt av varandra kan man säga. Thorin har haft feber, öroninflammation, öroninflammation, halsont, svår hosta och supersnorig. Dock inga kruppanfall denna gång så hoppas att det är ur världen nu. Heira fick mest feber. Jag låg däckad tre dagar med frossa, huvudvärk och ledvärk. Ronnie va sjuk förra veckan, lite piggare och sen insjuknat om igen än värre denna vecka. SUCK! Nu känns det som man haft alla sjukdomar. Men det är ju fortfarande trevligheter som till exempel löss och körtelfeber som vi sluppit ifrån helt.

Alla är sjuka nu helt enkelt och man blir nästan i chock för varje skukdomsfri månad man har.

Nu börjar ögonlocken bli tunga..

Skönasöndag

22.56
Vet inte om jag dryftat det här förut men det är något vemodigt med söndagar för mig. Det är inte för att det är tråkigt att börja jobba alls, utan mer fylls jag av tanken att helgen går så fort och redan tagit slut. Denna helg blev riktigt värdefull. Lite paus, tid bara vi, sova ut, umgås med mina föräldrar en stund, massa lek med barnen och mycket fokus på motion.

I fredags red jag, på lördagen gymmet, idag blev det två träningspass. Det känns underbart när energin återvänder.

Nu boostar vi med sömn

Morot

15.08
Jag tog mig ut till stallet igår innan ruskvädret kom. Va sol och fint. Bara lite blåsigt. Anna följde med. Va så kul att få ses igen. Blir så sällan nu när alla är igång med sitt med jobb och annat. Vi stannade i stallet efteråt och fick snacka lite. Superkul! Älskar det där med stallivet. Hästarna är den största energikicken för mig.

När vi fått i oss lunch här igår drog jag och barnen iväg till Gräsö. Va dags för barnen att få lite umgänge med morfäldrar. Heira sov hos mamma och Thorin hos pappa. Så kul att de trivs så bra där och att de kan få lite tid för sig själv. De är med varandra hela tiden i veckorna så det gör ingen skada.

Jag och Ronnie tog lite snabbmat, myste i soffan och hyrde en film. Va riktigt fint. Somnade visserligen av efter nio i soffan men det gjorde inget. Vi va nog båda trötta efter förkylningsveckan som gått.

I dag vaknade jag dock utvilad kl 6 men kunde då ligga och dra mig två timmar. Det är inte så ofta man gör det.

Jag och Erika möttes upp på gymet och körde ett timmes pass före lunch. Vad jag saknat det. Bli sådär öm och trött i kroppen. Nu får vi en nyladdning efter en veckas paus och köra några pass i veckan. Då blir kropp och sinne i balans igen. Och det är sådan morot att ha en vän att träna med. Älskart!

Nu drar vi iväg till ön igen och hämtar hem våra underbara kids. Och en middag hos pappsen väntar ikväll innan hemfärd.

3 steg fram 1 steg bak

20.28
Tycker att man har fått ett skönt flow på allt under första delen av det nya året. Hela januari och februari så blev det ändå ett flyt och balans att hinna med alla delar i livet. Familj, kärlek, hälsa och arbete. Det kantades dock av lite haltande ekonomi, stressigt på jobbet och småförkylningar. Nu i mars har det varit lite mer aggressiva virus som slagit till och man inser att man inte är osårbar.

Det som besvärar mig är lite överraskande krämpor som dykt upp den här veckan. Känner efter två års frånvaro av hälen igen. Sist jag hade provlemen va det så illa att jag knappt kunde gå en kort period. Hälsporre eller ej så gör det ont och hindrar mig. Jag tror den stora boven är powerwalks för då belastar jag hälen massor. Det vet jag av tidigare upplevelser att det är rena döden för mina fötter. Kunde springa flera mil men knappt gå promenader. Det är just i hur jag sätter ner fötterna. Jag provade att ta en springtur ikväll och det gick bra. Både med hänsyn till fötterna samt efter förkylningen. Tänker på tjejmilen i höst. Då får inte detta hindra mig. Men nu blir det fokus på styrketräningen ett tag, inga mer promenader och köpa vettiga inlägg.
Nu har det varit en paus helt från träning sen i lördags pga förkylning men det får man ta. Mycket handlar om acceptans. Att inse att man inte kan oroa sig för sådant som man inte har kontroll över. Är ganska simpelt va? Men inte så lätt att efterleva. Jag önskar att varje dag kunde fyllas av den tanken. Livet blir lite lättare då.

Och jag önskar ibland att jag kunde trolla fram en friskare syn på självbild. Att inte fokus behöver ligga på yta hela tiden. Önskar att jag till exempel kunde tänka: träna gör jag till 100% för ett friskare längre liv. Inte för att ha en snygg kropp. Utseende. Varför måste identitet handla om att se ut på ett visst sätt?  Det här med att utveckla sig mentalt och bygga på med insikter borde väl ha ett större värde? Skulle människor göra upp med sig själva och bli mer ärliga mot sig själv så skulle världen bli en bättre plats tror jag. Vi är rätt små i den stora världen och på vilket sätt kan jag göra skillnad? Skapa en historia. Kommer man bli ihågkommen den dag man inte finns kvar?

Kom hem först 17.30 idag. Det har varit sisådär sju förflyttningar från punkt a till b till c idag på jobbet men en bra givande dag. Energin kommer tillbaka successivt.
Så skönt att komma hem till sin familj efter jobbet och det härliga mottagandet man får. Barnen som springer fram till en och kastar sig om halsen. Inte mycket slår den känslan. Pratade med en kollega idag om småbarnsåren. Det är en så kort tid. Man kanske inte uppskattar det fullt ut och ibland lite forcerar tanken på att de ska växa upp, bli självständiga och bli stora. Men den här fantastiska bekräftelsen man får som förälder när barnen är små får man aldrig igen. Vi är nummer ett för dem. Att kunna ställa sig utanför sina uppgivna tankar om sömnbrist, 3-årstrots, uppassning, vab, blöjbyten och konstant omsorg och kunna förstå att vi aldrig blir så oersättliga och viktiga för barnen som under dessa första år, är viktigt tror jag. Att vara i nuet.

Nu väntar helg tillsammans. Skönt att få ladda om. Och va friska i huset. Hoppas vi.

Missbedömning

22.20
Så kaxigt att tänka att man inte ska bli sjuk. Fick va hemma idag. Ont i kroppen, frusen och matt. Fy. Barnen hade lätt feber här på kvällen med. Heira klagade på ont i örat. Hostiga och snoriga. Ronnie börjar också känns sig småhängig nu. Sannerligen är det något som går.

Det mest frustrerande är att finna sig i att vara still. För några år sedan hade jag tänkt helt annorlunda. Nu har man fått upp en bra rutin på motionen så när jag är passiv märker jag direkt att jag blir negativ och rastlös. Det är skönt att kunna känna den där längtan och vad det gör för måendet att röra på sig. Har aldrig riktigt trott på det förut. När jag vägde som mest kunde jag bli mest arg och bitter när jag såg de där "träningsfreaken" jogga förbi mig. Nu blir jag bara inspirerad och längtar ut själv.

Nu sover vi.

Ladda på

22.20
Nu är det strax sova som gäller. I morgon är det ny arbetsvecka. Känner mig sådär halvkrasslig. Mittimellan däckad och pigg. Den märkliga känslan av att va på väg att bli riktigt sjuk. Så har det varit de två senaste gångerna vi haft baciller i omlopp här hemma. Och är såklart tacksam att det inte bryter ut mer. Kanske att man börjat bygga upp lite motståndskraft ändå. Men det är störande att inte orka va så aktiv som jag vill.

För att återkoppla till Ronnies föreläsning i onsdags så gick det jättebra. Han fick härlig respons från publiken och inspirerade nog några av dem. Det va jättekul att sitta som en i publiken och se honom i den rollen. Hoppas han får chans till fler såna tillfällen.

Sen har det varit full fart här. I torsdags åkte vi och grattade min lillebror på hans födelsedag. Eller ja, grabbarna fick va hemma för Thorin hade feber.

På fredagen var det dags för Thorin att fylla år så han fick vila till dess. 3 år. Det är så abstrakt varje gång man inser att det passerat så många år som tvåbarnsförälder. Galet. Underbara år hittills! Och aldrig har man fått pröva sitt tålamod och nerver så mycket som under dessa år. Det blev besök hela fredagen av min familj. På lördagen kom Ronnies mamma och lillebror på besök. Det märktes att Thorin blev glad för all uppvaktning och när alla kom för hans skull.

Minns tillbaka på den där dagen han föddes. Det började med tron att jag fått magsjuka för jag blev plötsligt sjuk och kräktes oavbrutet strax innan middagen. Tre timmar senare va han på väg ut i ambulansen. Herregud vilken action det va! Minns också den där overklighetskänslan som kom. Han hade i princip flugit ut och jag va uppe och studsade nästan direkt efteråt knappt påverkad av hela händelsen. Med tanke på att jag i princip va sängliggandes sista månaderna av graviditeten, stor och tung, bäckensmärtor, ansiktsförlamning och annat djävulskap så blev den helomvändningen att få sin kropp tillbaka magisk! Vilka starka minnen det väcker. Hoppas man alltid kommer ha minnena kvar för det är något så obeskrivligt detta med att sätta barn till världen!

Kreativitet

22.05
Ronnie sitter och finslipar på materialet inför sin debut som föreläsare imorgon. Kommer bli superkul att se.

Det är så härligt att se hans kreativitet. Jag älskar den sidan hos människor. Skapandet. Det är samma med barnen när de drar iväg i sin fantasi, när de ritar något, gör rollekar, sjunger och dansar.

Det är så häftigt apropå föräldraskapet - att man inser hur man är med och formar sina barn till små självständiga individer. Kan tänka mig att många föräldrar uppmuntrar sina barn till aktiviteter som de själva gillar, utan att man kanske är medveten om det. Det ligger så nära till hands. Kommer verkligen försöka vara ödmjuk inför att de kommer prova på massa olika intressen under sin uppväxt. Jag är ju så anti sport man kan bli (kollade t ex inte på en enda minut på sändningarna från årets OS, men brinner mer för det estetiska och med passion för djur. Då är det tur att Ronnies erfarenheter av att ha provat massor av olika aktiviteter och sporter under sin uppväxt kan kompensera mitt ointresse.

I helgen fick jag till en löprunda på en mil. Jag märker att min uthållighet blivit bättre för nu känns inte sträckan som en utmaning. Nu är min utmaning att få upp hastigheten lite. Mitt mål har hela tiden varit under en timme men jag vet att jag klarar öka lite mer. Men känns inte som jag behöver det.

Fick något ryck om jag skulle göra något kul med håret. Typ färga det ännu mörkare och klippa det. Meen tror inte det blir så. Nu ska jag banne mig ha långt hår när jag gått och suktat efter det i typ sju år. Men trivdes himla bra i frisyren jag skaffade då med.

Nu är jag trött och det är dags att sova strax. Slumrade till några minuter i soffan och då är vägen till tandborsten så lång när man vaknar till igen.

Nattetankar

22.45
Vaknade med värk i lederna och huvudvärk i morse. Vi låter det stanna där. Önskar jag. Nu på kvällen känns det bättre ändå. Det har varit en vecka med febriga barn här hemma så något i virusväg har man säkert fångat upp. Ibland kan man nästan önska att det slog till ordentligt, sådär så man inte kommer upp ur sängen. Annars går man i något mittimellanläge och väntar på att det kanske bryter ut mer. Vill hålla igång med ridning, lek och annat skoj men kroppen orkar inte idag helt enkelt. Ronnie och barnen har hjälpts åt att tvätta bilen idag. Han är ledig den här fredagen med sen går han på och jobbar heltid en period igen i och med nya tjänsten så han kommer in i jobbet ordentligt.

Jag fick i alla fall till en springtur i går morse. Vaknade kl 5. Försökte somna om men fick ge upp, klev upp ur sängen och tog mig iväg strax efter 6. Det blev 5,5km på 27 min. Har haft något konstigt för mig några mornar nu. Att vakna och känna sig utvilad vid 4-5 känns ju inte helt normalt. Men man får ju verkligen ut mycket av dagen i alla fall.

Igår kväll släppte jag på duktig-fasaden med att köpa en påse chips och en chokladkaka och bara njöt av att få vara ledig. Så jädra skönt ibland. Att bara inse att jag är vuxen och får göra vad jag vill och inte få dåligt samvete över det. Ibland tappar man liksom bort sig själv i hetsen att försöka va som alla andra. Hela tiden en strävan att bli bättre. Vara medveten och sund i allt. Ibland för att upprätthålla någon sorts yta. Nej jag känner ibland hur jag snubblar in i någon sorts dubbelmoral och blir någon jag inte vill vara. Jag gillar inte att hävda mig själv och synas överallt samtidigt som man inte kan låta bli ibland. För det är så det funkar. Särskilt i alla sociala medier. Det är så man är någon kan man nästan få för sig. Har man inte grattat någon på Facebook så räknas det inte. Trycker man inte gilla på rätt bilder så räknas man inte. Käftar man inte om massa onödigt vetande i olika diskussionsforum så är man obefintlig. Och jag fastnar gång på gång i att jag lite ofrivilligt gillar den där bekräftelsen det ger när man fått 100-talet gratulationer på födelsedagen, eller kunna skryta om någon bedrift som man känner sig stolt över. Men varför är andras uppskattning (allra helst virtuellt) det som ger oss en identitet och ett existensvärde? Varför kommer det inte inifrån oss själva och att kunna vara nöjd med det oavsett omgivningens respons?

Jag tror jag med flera andra skulle bli 100 gånger lyckligare utan den där hungern efter snabb bekräftelse. Kanske man skulle prova utmana sig själv och vara helt bortkopplad en tid. Prova återgå till hur det va innan alla hade mobiltelefon och internet överallt. Ibland kan jag bli lite nostalgisk med när man skrev handskrivna brev till varandra som dök upp i postlådan. Ringde och pratade med kompisar på hemtelefonen med sladden i  timmar. När man fick spontana besök utan att ha bokat det två månader i förväg. När man böt kasettband med varandra som man hade spelat in sina favoritlåtar direkt från radion på. Ja det är jag så stolt över att ha fått upplevt. Den förändringen, när världen blev mindre tack vare internet och att man kan prata med folk över hela jorden. Men samtidigt har det bidragit till att vi umgås mindre IRL.

Tål att tänkas på. Jag tror att jag kommer fortsätta ha det där behovet i viss mån men jag känner mig lugn i att vara lyhörd för vad det gör med mig och kan då ändra på det.