Jag tänker ofta på det där med motivation och livslust och hur den kommer till en. Så galet att tänka att jag va ut och joggade i snöslask flera gånger i veckan för några år sedan. Jag ställde klockan på 4.45 och åkte till gymmet flera mornar i veckan. Jo, men sen. Ingen behöver säga att motion får en att må bättre, jag vet det. För då mådde jag som bäst. Vad hände egentligen med gnistan?
Svaret är utmattad till stor del ... Livet sattes helt på paus. Sjönk ner i ett svart hål. Allt som jag byggt upp raserade inombords. Självtillit, tron på mig själv. Ni vet den där där jobbiga känslan man hade i högstadiet, osäkerheten och hela tiden fokus på hur andra skulle uppfatta en. Den kom tillbaka och jag hade verkligen ingen tro på mig själv. Sakta har det återvänt. Men det är mycket kvar där hjärnspöken gång på gång talar om hur värdelös jag är. Fy fan säger jag bara! Hur kan det bli så galet.
Och massa sjuka sociala rädslor. Hatar att det ens finns! Jag kan utan problem vara på en plats omgiven av massa främlingar, trängas i ett publikhav på en konsert, resa själv till helt nya platser men får panik av att åka och handla i mataffären eller behöva kallprata på hundpromenaden. Nu, fem år senare finns minnesmärken fortfarande kvar efter den välkända väggen, men det är bättre än det varit på många år ändå. En stor del beror på att jag hittat hem i jobbet. Det är lite som att man gått med skor som skavt och nu hittat de rätta. Jag älskar mitt jobb!
Ja, då vet ni. Jag försöker tänka större, att det är många med mig som upplevt psykisk ohälsa. Det är alldeles för många. Och många som inte söker hjälp för det. Det är vad som gör ondast. Alla dom som bara stänger in, trycker ner, kapslar in och förintas av det. Har haft det alldeles för nära. Att liv slocknar för att de inte står ut. En tanke till alla er!
