Kort

På bussen och ska snart kliva av.  Ett impulsivt livstecken när jag inser att det var längesen jag skrev något här sist. På återseende!

Livet

18.10
Det finns händelser livet igenom som får tillvaron att göra en helomvändning. Det där oförutsägbara, överraskningarna och motgångarna.. Jag har förstått nu att vissa människor inte förstår eller har ödmjukhet inför vad psykisk ohälsa är. Andra förstår fullt ut. Jag har nog försökt hålla mig relativt öppen med hur jag mått under några månader inför dem som finns i min närhet. Det har på sätt och vis fått bära eller brista. Nu jämfört med förr kan jag känna lycka. Uppskatta saker. 

Vad gör man om 10 år? Det är så spännande att drömma sig bort i den tanken då och då. Vart befinner du dig om 10 år?
För 10 år sedan trodde jag nog inte att jag skulle befinna mig just här. Eller jo lite.. Jag var 23 år för 10 år sen.. Då hade jag målet att klara min examen på universitetet, en dröm att få gifta mig i en vit vacker klänning, skaffa barn med Ronnie innan jag fyllt 30 år, köpa hus och få jobba som skolkurator. Ja, alla mål för 10 år sedan är införlivade kan man faktiskt säga. Och mycket därtill har förändrats och hänt. Mycket insikt och nya perspektiv har livet bjudit på. Man har fått utvecklas så enormt mycket av att få bli förälder. Kanske även livets fartgupp och svåra kriser också gjort en lite starkare. Även om jag här och nu inte känner mig så stark inombords..

Sorg är det som tärt på en mest. Att förlora någon man älskar. Något som blivit lättare att hantera med åren men fortfarande finns ett tomt hål inom en för varje förlorat liv livet ut gissar jag. Det går aldrig över och det är väl det man behöver lära sig att acceptera. Sen är nog känslan att bli sviken och sårad de två andra stora tärande saker som ger känslan av att en liten bit går sönder.

Jag känner efter den sista tiden att jag fått nog av att bli styrd. Jag vill vara min egen. Förvalta tiden på ett sätt som ger energi och glädje. Jag är livrädd ibland för att allt bara plötsligt tar slut och vet hur innerligt människor ångrar att de inte följde sina drömmar och önskar att det jobbat mindre. Jag hade en nära vän på besök idag och vi pratade just om det här att våga släppa taget. Att våga gå emot allt det där som man genom hela livet blivit hjärntvättad med. Att jobba och tjäna pengar är meningen med livet. Eller den värsta repliken: "tänk på pensionen". Ursäkta om jag är motsträvig men varför i hela friden ska det va meningen med livet? Jo, men pensionen.. Ja, hur är det med den? Om man inte har oturen att jobba ihjäl sig före den där magiska pensionen kommer så kanske man istället kan sträva efter att sänka kraven på lyx och kapitalism de här åren man jobbar och jobba mindre och leva längre med lite tur. Och kanske när dagen kommer för den där pensionen kanske fortfarande har ett sug att vilja jobba lite längre? Eller har möjlig energi till allt det där som man hela tiden skjutit upp.

Bara en tanke

15.50
Några veckor som passerat sen sist jag skrev.
Vi hade en fin jul och nyår och det var lugnt och stressfritt tillsammans. Underbart!

Allt som påverkar oss åt än det ena än det andra hållet påstås i viss psykologisk anda bara vara en tanke. Det är bara en tanke. Jag orkar inte längre. Det är bara en tanke. Livet har tappat sin mening. Det är bara en tanke. Jag vill bara fly. Det är bara en tanke. Nu talar jag inte bara för mig själv. För människor med svår oro och ångest så är inte en tanke bara en tanke. Det kan vara på liv och död. Jag har mött många ungdomar som tappat hoppet. Det är något som slocknat där inuti. En sorg i blicken. Den synen är hemsk. Särskilt när vuxenvärlden i mångt och mycket svikit dessa barn. Jag tänker på de barnen man bara skulle velat ta i sin famn och ge en stor värmande kram. Där de inte vet från dag till dag hur det är där hemma. Kommer pappan vara arg och kasta saker omkring sig ikväll. Eller kommer han skratta och vara sådär rolig och snäll. Sådär som han alltid var när barnen var små. Många barn och ungdomar har det som sin vardag. Oförutsägbara vuxna. Kanske inte fullt kan tolkas som en dysfunktionell miljö men ändock en plats som inte alltid är trygg. Jag önskar ofta att jag hade kunnat göra mer för dessa barn. Visst har man gjort mycket gott med. Men svikna barn har en tendens att få känna sig svikna uppväxten igenom. Inte alla tur nog. Ibland kan jag bli så splittrad i det här yrket. Det är väl just när man grips av tanken att det är 1000 och åter 1000 barn som skulle behöva så mycket mer och att man aldrig får känna sig tillräcklig.

Från en sak till en annan. Senaste månaden är första gången på över ett år som gnistan kommit tillbaka hos mig. Ni vet det där drivet framåt. Hopp. 2015 lägger jag bakom mig med viss dyster ton. Ja, vi har fått flytta och det har varit den stora höjdpunkten såklart. Jag hoppas nu att 2016 bara kan bli bättre. Det där med 1 steg fram 3 steg bakåt har verkligen slitit på oss här hemma. Vi behöver alla mer glädje, skratt och harmoni för att ta oss framåt genom livet. Tror det är så lätt att fastna i någon omöjlig kvicksand vissa perioder i livet. Man tvivlar på precis allt och för ett krig inombords då och då. Men även det gör en starkare. Ärrad och sårad men ett kliv in någon ny sorts insikt.

Acceptans

10.30
Familjen otur. Jo, tror vi ändock lyckades leva en hel vecka igenom utan större missöden. Inatt kom det. Thorin har varit småhängig sen i fredags. Inatt vaknade han flera gånger och skrek, grät och va risig. Heira vaknade av det och blev ledsen så hon och jag bäddade ner oss i soffan tillsammans mitt i natten. Hon klagade på nästäppa och hosta. Är man inte hypokondriker så blir man lätt nojig efter all sjukdom som går runt runt.. hu!

Båda hade Luciafirande på dagis och skola i morse. Då natten bestod av lite småkaos försov vi oss. Thorin va fortfarande hängig så vi avstod från dagis firande detta år och åkte direkt till skolan. Det blev bra i slutändan även om han va ledsen först över att missa sitt. Han får va klädd som tomte ändå hela dan idag som en liten tröst.

Det är fantastiskt fint ute nu. Minusgrader, ett tunt snötäcke och strålande sol. Sådär som en perfekt vinter skulle kunna vara ett par månader framåt. Men det vet vi att vi inte får. Därför får man njuta av varje sådan dag som inträffar.

Jag tog en långpromenad med Erika igår trots snö som yrde och blåst. Det va underbart! Och så kul att gå och prata med henne om allt mellan himmel och jord. Det är så bra att ha någon med sig ut. Är man ensam så hittar man tyvärr tusen ursäkter för att hålla sig kvar i soffan.

Jag ska verkligen komma igång med gymet också på sikt. Det är den där känslan att komma över nåt sorts löjligt komplex som bromsar mig tyvärr. Jag har gått upp på tok för mycket i vikt det senaste året och kan bli så tyngd av att jag låtit det bli så. Samtidigt behöver jag intala mig att livet inte alltid går i medvind och att acceptera det som blivit. Det blir ju inte mindre deppigt när man lägger så höga krav på sig att man skulle vilja tappa en si sådär 22 kg för att verkligen bli nöjd. Frågan är om man någonsin blir nöjd då? Det är ju sjukt när en siffra är det man hänger upp sig på och tros vara det viktigaste i livet. Nu tänker jag ta en dag i taget. Vara tacksam för det fina och göra det bästa med det mesta. Släppa den tanken på allt man inte gör.. Uppskatta det som blir av helt enkelt. För en piska är det sista jag  behöver när kraven redan står mig upp i halsen. Lustfyllt, friskt och peppande.

På plus

17.00 (publicerat ett halvt dygn senare)
Ronnie och barnen kommer när som helst hem. Helg! Ikväll ska vi hyra filmen Insidan ut och mysa ihop allihop. Den här veckan är nog första på flera månader där glädjen besegrat över det negativa. Att jag faktiskt kan uppskatta och njuta av det som omger mig. Skratta och fylla på med positiv energi. Inte har vi haft några större motgångar heller (nå det är ju två dagar kvar av veckan).. Thorin har dock blivit lite hängig IGEN men förhoppningsvis är det något som bara får dra förbi. Jag hörde en vän nämna magsjuka här om dagen och genast ställde jag fram hinkar i barnens rum. Kanske att överreagera men det kommer nog va en lättnad sen om det inträffar. Eller när det inträffar. Vi har inte klarat oss undan en enda säsong sen vi fick barnen så det är bara att vänta..

Även Ronnie har fått drivet tillbaka efter att ha varit förkyld och tömd på energi sen långt innan flytten. Vi har väl knappast lyft varandra här hemma på sista tiden helt enkelt. Ingen har riktigt orkat dra det stora lasset. Ta tag i saker och vara drivande i särskilt mycket. Barnen har förhoppningsvis inte känt av att vi gått på lågväxel allt för mycket. Det är så härligt att se sin man få tillbaka den glöden som han har där inne. För ganska mycket i livet. Om jag var hälften så mycket idéspruta och full av kreativitet och fylld av drömmar som han kan vara kring det han innerligt brinner för.. Och som han är på väg att få förverkliga mer och mer av nu.. Och jag märker hans vilja att få inspirera och förändra för andra. Vilken fin människa du är min älskade man!

Jag har verkligen fått grunna på vad jag vill med livet det sista året. Det har förmodligen i slutändan stärkt mig under vägen att kunna bli mer målmedveten och kunna stå på mig. För är det något jag sörjt så är det just saknaden av dessa ting. Lite vilsen kan man minns sagt säga att jag är och har varit under typ 1,5 år.. gällande det mesta i livet.

Nu vill jag på något sätt få trycka på starta-om-knappen och leva varje dag med tacksamhet och njutning snarare än att vara upptagen med den jävulska inre fighten som pågått så länge..

Nu är mina älsklingar hemma!!