Livet

18.10
Det finns händelser livet igenom som får tillvaron att göra en helomvändning. Det där oförutsägbara, överraskningarna och motgångarna.. Jag har förstått nu att vissa människor inte förstår eller har ödmjukhet inför vad psykisk ohälsa är. Andra förstår fullt ut. Jag har nog försökt hålla mig relativt öppen med hur jag mått under några månader inför dem som finns i min närhet. Det har på sätt och vis fått bära eller brista. Nu jämfört med förr kan jag känna lycka. Uppskatta saker. 

Vad gör man om 10 år? Det är så spännande att drömma sig bort i den tanken då och då. Vart befinner du dig om 10 år?
För 10 år sedan trodde jag nog inte att jag skulle befinna mig just här. Eller jo lite.. Jag var 23 år för 10 år sen.. Då hade jag målet att klara min examen på universitetet, en dröm att få gifta mig i en vit vacker klänning, skaffa barn med Ronnie innan jag fyllt 30 år, köpa hus och få jobba som skolkurator. Ja, alla mål för 10 år sedan är införlivade kan man faktiskt säga. Och mycket därtill har förändrats och hänt. Mycket insikt och nya perspektiv har livet bjudit på. Man har fått utvecklas så enormt mycket av att få bli förälder. Kanske även livets fartgupp och svåra kriser också gjort en lite starkare. Även om jag här och nu inte känner mig så stark inombords..

Sorg är det som tärt på en mest. Att förlora någon man älskar. Något som blivit lättare att hantera med åren men fortfarande finns ett tomt hål inom en för varje förlorat liv livet ut gissar jag. Det går aldrig över och det är väl det man behöver lära sig att acceptera. Sen är nog känslan att bli sviken och sårad de två andra stora tärande saker som ger känslan av att en liten bit går sönder.

Jag känner efter den sista tiden att jag fått nog av att bli styrd. Jag vill vara min egen. Förvalta tiden på ett sätt som ger energi och glädje. Jag är livrädd ibland för att allt bara plötsligt tar slut och vet hur innerligt människor ångrar att de inte följde sina drömmar och önskar att det jobbat mindre. Jag hade en nära vän på besök idag och vi pratade just om det här att våga släppa taget. Att våga gå emot allt det där som man genom hela livet blivit hjärntvättad med. Att jobba och tjäna pengar är meningen med livet. Eller den värsta repliken: "tänk på pensionen". Ursäkta om jag är motsträvig men varför i hela friden ska det va meningen med livet? Jo, men pensionen.. Ja, hur är det med den? Om man inte har oturen att jobba ihjäl sig före den där magiska pensionen kommer så kanske man istället kan sträva efter att sänka kraven på lyx och kapitalism de här åren man jobbar och jobba mindre och leva längre med lite tur. Och kanske när dagen kommer för den där pensionen kanske fortfarande har ett sug att vilja jobba lite längre? Eller har möjlig energi till allt det där som man hela tiden skjutit upp.