Bara en tanke

15.50
Några veckor som passerat sen sist jag skrev.
Vi hade en fin jul och nyår och det var lugnt och stressfritt tillsammans. Underbart!

Allt som påverkar oss åt än det ena än det andra hållet påstås i viss psykologisk anda bara vara en tanke. Det är bara en tanke. Jag orkar inte längre. Det är bara en tanke. Livet har tappat sin mening. Det är bara en tanke. Jag vill bara fly. Det är bara en tanke. Nu talar jag inte bara för mig själv. För människor med svår oro och ångest så är inte en tanke bara en tanke. Det kan vara på liv och död. Jag har mött många ungdomar som tappat hoppet. Det är något som slocknat där inuti. En sorg i blicken. Den synen är hemsk. Särskilt när vuxenvärlden i mångt och mycket svikit dessa barn. Jag tänker på de barnen man bara skulle velat ta i sin famn och ge en stor värmande kram. Där de inte vet från dag till dag hur det är där hemma. Kommer pappan vara arg och kasta saker omkring sig ikväll. Eller kommer han skratta och vara sådär rolig och snäll. Sådär som han alltid var när barnen var små. Många barn och ungdomar har det som sin vardag. Oförutsägbara vuxna. Kanske inte fullt kan tolkas som en dysfunktionell miljö men ändock en plats som inte alltid är trygg. Jag önskar ofta att jag hade kunnat göra mer för dessa barn. Visst har man gjort mycket gott med. Men svikna barn har en tendens att få känna sig svikna uppväxten igenom. Inte alla tur nog. Ibland kan jag bli så splittrad i det här yrket. Det är väl just när man grips av tanken att det är 1000 och åter 1000 barn som skulle behöva så mycket mer och att man aldrig får känna sig tillräcklig.

Från en sak till en annan. Senaste månaden är första gången på över ett år som gnistan kommit tillbaka hos mig. Ni vet det där drivet framåt. Hopp. 2015 lägger jag bakom mig med viss dyster ton. Ja, vi har fått flytta och det har varit den stora höjdpunkten såklart. Jag hoppas nu att 2016 bara kan bli bättre. Det där med 1 steg fram 3 steg bakåt har verkligen slitit på oss här hemma. Vi behöver alla mer glädje, skratt och harmoni för att ta oss framåt genom livet. Tror det är så lätt att fastna i någon omöjlig kvicksand vissa perioder i livet. Man tvivlar på precis allt och för ett krig inombords då och då. Men även det gör en starkare. Ärrad och sårad men ett kliv in någon ny sorts insikt.