Smack

7.05
Ja, veckan som gått har minst sagt fått livet i en stark riktning framåt. Äntligen känns det så! Hade ett jobbigt möte i början på veckan där jag hamnade under lupp på högsta nivå. Var till tandläkaren på onsdagen (som jag tursamt nog aldrig haft så mycket rädsla kring). Ett ytterligare möte som jag var nervös inför senare i veckan som fick oväntat positiv utgång. Haft kontakt med banken om möjlighet till framtida husköp som fått positivt gensvar. Tagit mig i kragen och fått professionellt stöd i hur jag ska hantera min oro och mer försöka återta kontrollen över mina tankar så jag inte bränner ut mig. Jag känner mig stark äntligen och som tar tag i allt innan det går för långt. Mitt under allt detta har jag även hästbryderier att lösa. Att en gång för alla få ett bra hem till min älskade Prix. Detta har minst sagt tagit knäcken på mig. Men nu är det bara att börja om och ta en dag i taget.. Så allt detta inom loppet av fyra dagar.

Min största svaghet och som jag hela tiden, dagligen får slå undan i tankarna är att oroa mig över det jag inte kan påverka, eller det som inte har inträffat. "Tänk om ditt eller datt inträffar?!" Och då känner jag ändå dem i min omgivning som gör detta mot sig själv hundra gånger mer. Det positiva i det är att kunna scanna av risker och möjligheter med allt man gör. Ett tydligt konsekvenstänk. Stark impulskontroll. Men ibland måste man nog våga lita på att allt löser sig. Ta stora risker och njuta under resan. Önskar så innerligt att jag hade den där tillbakalutade attityden som vissa besitter.. "det löser sig".. "DET LÖSER SIG".. och när andra försöker lugna oss med den frasen så rinner det bara av en.. Det behöver komma inifrån. Släppa kontrollen och lita på just att det löser sig.. tänk om man kunde lägga all den tid som man oroar sig på bara roliga saker. Hjärnan är en krånglig kompis som man verkligen måste anstänga sig för att få kontrollen över stor del av vår vakna tid. Ska börja träna mindfulness och att leva här och nu. För det är här jag behövs. Inte i det som är historia eller det som inte ens inträffat.. Inte lägga så stor press på mig själv utan istället leva med mantrat "jag gör så gott jag kan".. Varför formar samhället oss till att anse att det viktigaste är statusikoner, att försöka visa sig duktig och ha en finpolerad fasad utåt.

Tror många skulle må allra bäst av att flytta ut i skogen, avskärma oss från alla ideal och bara leva utan krav från omgivningen. Värna om familjen. Behålla de närmaste vännerna. Ha ett jobb där vi trivs. Ta vara på det naturen ha att ge. Säga upp vänskapen med all digital smörja vi blir mer och mer beroende av. Mm.. njuta av det enkla..

Uppochner

6.30
Ja, livet har fortsatt med några fartgupp, minst sagt. Nu kan det väl bara bli bättre.. Eller ska det inte bli det? Det är just när livet skakas runt på alla plan under en lång tid som mattar ut oss. Men när de korta stunder av det där man kallar flyt kommer så kan jag tänka mer positivt och klart. Min man och våra barn. Där är jag hel. De är ankaret i stormen. Där jag kan hämta energi. Min övriga familj och inte minst mina nära vänner.. När allt kommer till sin spets så är de man älskar det allra viktigaste och måste få komma före allt annat. Jag tror att jag gått på någon sorts reserv under ganska lång tid nu och vet att det är skadligt i längden. Att aldrig riktigt få vilan och återhämtning i själen. Att leva för att upprätthålla någon sorts duktig-yta inför sin omgivning. Göra andra nöjda..

Sen kan vissa tycka att det handlar om hur man tacklar motgångar. Detta gör vi ju på väldigt olika sätt och inget någon av oss i världen kan lägga någon värdering i. För varje motgång kanske man blir starkare men det kan köra oss i botten stundtals på vägen dit.

Många tankar har passerat det senaste halvåret. Flytta långt bort, plugga, byta jobb, emigrera, sluta med hästar.. men efter att ha scannat igenom flera möjligheter och när dimman lättar lite inser vi ju att vi har det rätt så bra där vi är på de flesta plan.. men det kommer bli förändringar. Kanske vi har helt nya mål om 5 år. Jag tror någonstans att det är bra att ha lite livskris då och och då genom livet för att komma vidare. Det sätter livet i en ny riktning och man fastnar inte i att vara passiv och halvnöjd.

Nu är det påsk och lugnet infinner sig med lite långledigt tillsammans.

29

19.42
Jisses. Min kära lillebror fyller 29 år idag. Det är nu man börjar känns sig lite till åren. 29 år. Jag minns ändå tydligt när Daniel var en liten bebis och jag skulle fylla 4 år. Vad mycket skoj man varit med om tillsammans genom åren. Alla härliga somrar, bada, bygga snögrottor, leka med lego..

Och imorgon fyller vår gosse 4 år. Thorin. Tänk vad bråttom du hade ut. Klockan 17 kom första värkarna, sen pang bom, ambulans in till BB och ute i världen strax före kl 20 samma kväll, tre veckor för tidigt men stor och fin va du trots det. Den förlossningen kommer jag alltid minnas med ett leende. Det kändes som om man va med i en film. Lite overkligt. Drömlikt. Och hög på lustgas. I morgon blir det kalas i alla fall. Jag och barnen har bakat kakor idag som vi ska bjuda gästerna på i morgon.

Har varit in till stan en sväng på eftermiddagen och på väg hem nu. Strosade runt där inne själv bland butikerna och köpte present till Thorin samt lite kläder till båda barnen. Är så skönt att gå och bara tömma tankarna. Har varit så galet och massa som tagit onödig energi från en sista månaderna. Det är lite som att man går och väntar på lite ro. Den kommer. Kanske.. Nu ska jag hem och gosa ner mig i soffan med barnen och mannen.

Ryck upp dig..

13 februari 2015 kl 8.00
Just nu kantas tillvaron av att jag har släpat på någon dunderförkylning över två veckor som sista dagarna övergått till rethosta, nästäppa, dubbelsidig ögoninflammation, bihålor som jävlas och huvudvärk. Som grädde på moset kräktes Heira hela natten till idag. Stackars liten! Så nu går vi här i karantän i klorindoft och sanering av huset i väntan på nästa överraskning och magsjuka.

Jag va till sjukhuset i Uppsala här i början av veckan och fick besked om att jag snart får kallelse till operation för att ta bort cystorna som upptäcktes när blindtarmen togs bort i höstas. Den ena växer och kan leda till mycket trubbel på sikt. Så äggstocken ryker den med. På andra sidan kan de göra ett mindre ingrepp. Det här ger ett obehag som jag inte lägger bakom mig förrän det är överstökat. Jag mådde så jädra dåligt och hade så ont vid förra operationen så går inte in med så stor optimism inför detta. Tänk positivt! Eller hur!?

Ska jag dra allt annat skit eller låta det passera.. Lägga det onda bakom sig och se framåt. Det går oftast och mest tycker jag. Bryta ihop och komma igen. Livets berg-och-dalbana som på sätt och vis bara gör en starkare. Men när det bara blir bryta ihop och bryta ihop, motgång efter motgång och man aldrig riktigt får känna sig hel, komma igen och bli läkt är det som tär på en. Men är nog en stark jävel trots allt för jag står upp än. Jag har tagit motgångar i livet igenom relativt bra tycker jag. Sorg, kris, motgångar och svek genom alla år har man kunnat vända till något positivt i slutändan. När de kommer en och en. Och man får chans att bearbeta var sak för sig. Som det varit nu det sista året så har det ena krokat i det andra som en hel mörk kedja av kaos. Första gången på länge som jag upplevde att lugnet fick infinna sig va under vår vecka på Kanarieöarna. Hjärtslagen saktade ner och man fick bara va med sin underbara familj. Där drogs jag "bara" med en elak rethosta som aldrig gav med sig men det va en baggis i jämförelse.

Det man är beredd att prata om som tynger en är bara att skrapa på ytan. Sen finns det massa mer som ger en klump i magen som man gott får trycka undan för det finns inte plats.
Jag har hela tiden haft någon sorts drivkraft "det kommer bli bättre". Överlevnadsinstinkt för att inte ge upp. Och så den positiva peppbilden som man klamrar sig fast vid av hur bra man faktiskt har det. Trots allt.
Och så är det så märkligt. Så fort man är nere så känner jag mig som en gnällig pessimist och man fylls av skam. Och vad gör det med oss då? Det ursrpungliga kittet i min personlighet har under största delen av livet varit optimism, att det mesta ordnar sig och möjligen en övertro på människans godhet. Alla vill väl ändå gott, innerst inne? Min farmor är den bästa personen i mitt liv som kan vända allt det onda till något gott. Hon har lärt mig så mycket om vad som är värdefullt i livet och att inte fastna i det onda för länge.

Men så känner jag också att var och en av oss har rätt att må dåligt oavsett graden av kris. Att kunna erkänna för andra att livet inte bara är en tillvaro på ett rosa puffmoln med guldkanter tycker jag också är en styrka.
Jag sa till Ronnie i morse att jag känner mig som en sån där vit grekisk staty. För något år sen kände jag mig nyputsad, stark, fräsch och full av lyster men sista tiden börjar bit för bit ramla av, krackelera, flagor som dalar ner och till slut är det bara en hög av sand kvar. Usch, det där lät det. Snart lämnar jag in mig på renovering och kommer va en ny individ med samma lyster och styrka som jag hade då! Så gör vi!

Tillbaka..

0.01
Sitter och skriver innan jag sluter ögonen. Idag hade jag mitt andra pass på gymet sen april. Under hela sommarhalvåret körde jag styrketräning på hemmaplan, löpning, ridning och promenader. Det räckte gott för mig under den ljusa varma delen av året. Nu vill jag ha möjlighet att träna inomhus. Efter tjejmilen i september dog min motivation för regelbunden träning en period. Det var många faktorer som spelade in där. Allt hände som inte skulle hända helt enkelt. Först nu börjar energin komma tillbaka och jag vill verkligen hitta tillbaka till en hälsosam kropp och själ. Det som hindrar mig just nu är att jag ska göra en operation till. Detta ger mig kanske inte den största livsgnistan, utan ligger där och gnager inom en. Våndas för ingreppet, det där att bli sövd och inte veta hur omfattande ingreppet blir förrän man är vaken igen. Vill nog mest att det ska vara överstökat. Senaste månaden har annars varit onyttig, inaktiv och mest deppig. Allt det där suger ner en i ett svart hål att bara fortsätta med dåliga vanor. Jag vill bryta det och vet att träning och inte minst att göra sådant man blir glad av är det bästa vaccinet mot negativ energi.

2014. Tyvärr kommer majoriteten av det året vara sådant som jag skulle vilja radera från minnet. Men för att fyllas med allt det goda som trots allt hänt så rabblar jag upp allt positivt här istället. 2014 kan summeras med att vi bland annat fått uppleva:
Barnkalas i massor som barnen gått på utspritt över hela året. Thorin fyllde 3 år. Möhippa för en vän. Ett underbart bröllop. Gick och köpte en superfin unghäst, Bella. Sprang Vårruset med vänner. Tågresa till Östersund och hälsa på fina vänner med Heira. Haft besök av flera långväga vänner utspritt under hela sommaren. Firat vår 12-årsdag ihop. Massa sol och bad under en helt sagolik sommar. Ronnie fick fler trolleriuppdrag än han egentligen hann med. Semestertripp till Jönköping och hälsa på barnens faster och några av alla 17 kusiner. En helkväll med lillebror och några till med fest, massa skratt, se Hoffmaestro och bada mitt i natten. Se Miss Li med mamma. 30-årsfest för en barndomsvän. Årliga kräftskivan på Gräsö med två av mina längst bevarade barndomsvänner. Deltog i min första Tjejmilen under en timme ihop med min svägerska. Ronnie deltog i ett bygge av en militärhinderbana som de stolt kunde inviga i slutet av sommaren. Firat första bröllopsdagen. Varit på en del bra fortbildning och haft mycket trevligt umgänge ihop med gamla och nya kollegor. Allt det fina stödet jag fick både av nära och kära och på jobbet under all sorg, motgång och kris som oktober och november fylldes av. Firat min underbara farmor som fyllde 75 år med en stor överraskningsmiddag. Heira fyllde 5 år och hade barnkalas med sina jämnåriga vänner. En lång och välförtjänt ledighet ihop. Haft en lugn, mysig och stressfri jul i år hos lillebror. Även nyåret blev lugnt och trivsamt.

Ja, det är betydligt fler saker som hänt och det är så skönt att försöka tänka på allt det goda jag omges av i livet. En stor insikt som växt fram i mig detta år är hur små vi är på denna jord. Och hur sårbart livet är. Man strävar efter massa självuppfyllande, vara duktig och åstadkomma någon sorts polerad yta av tråkiga ideal och kan därav ibland tappa fokus på vad som egentligen är viktigt. Inget fyller samma mening om man inte kan dela det med någon. Och vad är viktigare än att uppleva omvärlden med och omges av dem man älskar..

Godnatt för denna gång.