15.30
Övriga familjen ligger och vilar. Jag fick några timmar tidigare på dagen. Idag börjar vi se en vändning på detta. Barnen och Ronnie hostar som en lungsjuk, men febern går nedåt hos oss allihop. Det är ett ständigt illamående och frossa som ligger där och lurar för min del.
Jag får nästan en klaustrofobisk krypande känsla i kroppen efter att vi nu i snart tre dygn (bortsett från övriga månaden) varit utslagna allihop, utan att knappt varit utanför dörren. Känns som hela huset är sjukt och att det växer slemmiga bakterier i väggarna från både magsjuka och förkylning. Det första jag vill göra så fort vi är friska och orken återvänder är att utrymma huset. Slänga ut alla handdukar, sängkläder, filtar och allt som tvättas kan. Vädra. Sen är jag nästan beredd att skura för hand från golv till tak. Eller ringa och beställa sanering kanske? Nej men storstäda ska det bli kan jag lova.
Det är så mycket kul jag missar på jobbet denna vecka. Men acceptans va det. Ja, när ska vi lära oss detta. Att acceptera tillvaron precis som den är. För det går liksom inte att göra så mycket åt det.
Man längtar alltid så mycket till det man inte orkar dessa gånger. Att få äta. Skratta och busa med barnen. Vara romantisk. Jobba. Umgås med utomstående. Få vara i stallet och mysa med hästarna. Njuta av våren.
Ja, vi behöver bli bättre på att uppskatta det där närmaste, det grundläggande, istället för den ständiga längtan efter något bättre.
Nu ska jag ta ett första steg på väg ur bakterierna och ta en varm skön dusch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar