Det är nog

21.20
Jo, jag älskar sjukdomar. I alla fall kan man tro det på mina senaste blogginlägg. Nej tack, det räcker nu!! Fy fasen ända in i helvete! Så svor jag för första gången i bloggen med. Åh, så skönt! Jag är uppriktigt less på detta. En månad har passerat bestående av det ena än det andra och det gnager sig in i varenda vrå av ens motivation,  tålamod och energi. Så himla svårt att fiska positiv påfyllning när man är inpå varandra dygnet runt med kink och helt slut på energi allihop. Var tankar man upp familjen och sig själv med nya fräscha tankar då?

Idag är det måndag. Har nog aldrig längtat så efter en måndag och vardag. Ingen mer karantän nu! Barnen såg fram emot att äntligen få komma och träffa de andra barnen på förskolan. Jag längtande tillbaka till jobbet. Och Ronnie fick chans att va hemma en dag extra och vila på riktigt med sin dunderförkylning. Tror det här med bristen på riktig återhämtning är en stor anledning till att det dröjer så lång tid innan bacillerna släpper taget.

I helgen kom min energi tillbaka lite smått och jag kunde äntligen ta mig ut till stallet igen. Vad jag längtat. Fick en ny feberomgång i lördags men den verkade tillfällig. Nu ska jag ta det varsamt innan träningen kommer igång igen. Där är den största energikicken som jag saknar så. Är man trött och låg så blir man garanterat pigg och glad efter ett träningspass. Så funkar det för mig i alla fall. Mitt mål är att aktivera mig i någon form varje dag sen när jag helt pigg. Det får bli vad som helst bara det är lite jobbigt och inte minst roligt.

Jag och Heira hittade på en egen variant av Rödluvan ikväll. Jag ritade upp en sagovärld på ett papper och vi fick Rödluvan att ge vargen en snyting över nosen med korgen just när vargen skulle till att äta upp henne. Och mormor överraskade honom med att stå och lurpassa bakom dörren och tjonga till en stekpanna i huvudet så han svimmade och sattes i fängelset. Hi hi. Ibland är fantasins värld bra roande.

Nu är det dags att sova..