Nattetankar

22.45
Vaknade med värk i lederna och huvudvärk i morse. Vi låter det stanna där. Önskar jag. Nu på kvällen känns det bättre ändå. Det har varit en vecka med febriga barn här hemma så något i virusväg har man säkert fångat upp. Ibland kan man nästan önska att det slog till ordentligt, sådär så man inte kommer upp ur sängen. Annars går man i något mittimellanläge och väntar på att det kanske bryter ut mer. Vill hålla igång med ridning, lek och annat skoj men kroppen orkar inte idag helt enkelt. Ronnie och barnen har hjälpts åt att tvätta bilen idag. Han är ledig den här fredagen med sen går han på och jobbar heltid en period igen i och med nya tjänsten så han kommer in i jobbet ordentligt.

Jag fick i alla fall till en springtur i går morse. Vaknade kl 5. Försökte somna om men fick ge upp, klev upp ur sängen och tog mig iväg strax efter 6. Det blev 5,5km på 27 min. Har haft något konstigt för mig några mornar nu. Att vakna och känna sig utvilad vid 4-5 känns ju inte helt normalt. Men man får ju verkligen ut mycket av dagen i alla fall.

Igår kväll släppte jag på duktig-fasaden med att köpa en påse chips och en chokladkaka och bara njöt av att få vara ledig. Så jädra skönt ibland. Att bara inse att jag är vuxen och får göra vad jag vill och inte få dåligt samvete över det. Ibland tappar man liksom bort sig själv i hetsen att försöka va som alla andra. Hela tiden en strävan att bli bättre. Vara medveten och sund i allt. Ibland för att upprätthålla någon sorts yta. Nej jag känner ibland hur jag snubblar in i någon sorts dubbelmoral och blir någon jag inte vill vara. Jag gillar inte att hävda mig själv och synas överallt samtidigt som man inte kan låta bli ibland. För det är så det funkar. Särskilt i alla sociala medier. Det är så man är någon kan man nästan få för sig. Har man inte grattat någon på Facebook så räknas det inte. Trycker man inte gilla på rätt bilder så räknas man inte. Käftar man inte om massa onödigt vetande i olika diskussionsforum så är man obefintlig. Och jag fastnar gång på gång i att jag lite ofrivilligt gillar den där bekräftelsen det ger när man fått 100-talet gratulationer på födelsedagen, eller kunna skryta om någon bedrift som man känner sig stolt över. Men varför är andras uppskattning (allra helst virtuellt) det som ger oss en identitet och ett existensvärde? Varför kommer det inte inifrån oss själva och att kunna vara nöjd med det oavsett omgivningens respons?

Jag tror jag med flera andra skulle bli 100 gånger lyckligare utan den där hungern efter snabb bekräftelse. Kanske man skulle prova utmana sig själv och vara helt bortkopplad en tid. Prova återgå till hur det va innan alla hade mobiltelefon och internet överallt. Ibland kan jag bli lite nostalgisk med när man skrev handskrivna brev till varandra som dök upp i postlådan. Ringde och pratade med kompisar på hemtelefonen med sladden i  timmar. När man fick spontana besök utan att ha bokat det två månader i förväg. När man böt kasettband med varandra som man hade spelat in sina favoritlåtar direkt från radion på. Ja det är jag så stolt över att ha fått upplevt. Den förändringen, när världen blev mindre tack vare internet och att man kan prata med folk över hela jorden. Men samtidigt har det bidragit till att vi umgås mindre IRL.

Tål att tänkas på. Jag tror att jag kommer fortsätta ha det där behovet i viss mån men jag känner mig lugn i att vara lyhörd för vad det gör med mig och kan då ändra på det.