20.28
Tycker att man har fått ett skönt flow på allt under första delen av det nya året. Hela januari och februari så blev det ändå ett flyt och balans att hinna med alla delar i livet. Familj, kärlek, hälsa och arbete. Det kantades dock av lite haltande ekonomi, stressigt på jobbet och småförkylningar. Nu i mars har det varit lite mer aggressiva virus som slagit till och man inser att man inte är osårbar.
Det som besvärar mig är lite överraskande krämpor som dykt upp den här veckan. Känner efter två års frånvaro av hälen igen. Sist jag hade provlemen va det så illa att jag knappt kunde gå en kort period. Hälsporre eller ej så gör det ont och hindrar mig. Jag tror den stora boven är powerwalks för då belastar jag hälen massor. Det vet jag av tidigare upplevelser att det är rena döden för mina fötter. Kunde springa flera mil men knappt gå promenader. Det är just i hur jag sätter ner fötterna. Jag provade att ta en springtur ikväll och det gick bra. Både med hänsyn till fötterna samt efter förkylningen. Tänker på tjejmilen i höst. Då får inte detta hindra mig. Men nu blir det fokus på styrketräningen ett tag, inga mer promenader och köpa vettiga inlägg.
Nu har det varit en paus helt från träning sen i lördags pga förkylning men det får man ta. Mycket handlar om acceptans. Att inse att man inte kan oroa sig för sådant som man inte har kontroll över. Är ganska simpelt va? Men inte så lätt att efterleva. Jag önskar att varje dag kunde fyllas av den tanken. Livet blir lite lättare då.
Och jag önskar ibland att jag kunde trolla fram en friskare syn på självbild. Att inte fokus behöver ligga på yta hela tiden. Önskar att jag till exempel kunde tänka: träna gör jag till 100% för ett friskare längre liv. Inte för att ha en snygg kropp. Utseende. Varför måste identitet handla om att se ut på ett visst sätt? Det här med att utveckla sig mentalt och bygga på med insikter borde väl ha ett större värde? Skulle människor göra upp med sig själva och bli mer ärliga mot sig själv så skulle världen bli en bättre plats tror jag. Vi är rätt små i den stora världen och på vilket sätt kan jag göra skillnad? Skapa en historia. Kommer man bli ihågkommen den dag man inte finns kvar?
Kom hem först 17.30 idag. Det har varit sisådär sju förflyttningar från punkt a till b till c idag på jobbet men en bra givande dag. Energin kommer tillbaka successivt.
Så skönt att komma hem till sin familj efter jobbet och det härliga mottagandet man får. Barnen som springer fram till en och kastar sig om halsen. Inte mycket slår den känslan. Pratade med en kollega idag om småbarnsåren. Det är en så kort tid. Man kanske inte uppskattar det fullt ut och ibland lite forcerar tanken på att de ska växa upp, bli självständiga och bli stora. Men den här fantastiska bekräftelsen man får som förälder när barnen är små får man aldrig igen. Vi är nummer ett för dem. Att kunna ställa sig utanför sina uppgivna tankar om sömnbrist, 3-årstrots, uppassning, vab, blöjbyten och konstant omsorg och kunna förstå att vi aldrig blir så oersättliga och viktiga för barnen som under dessa första år, är viktigt tror jag. Att vara i nuet.
Nu väntar helg tillsammans. Skönt att få ladda om. Och va friska i huset. Hoppas vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar