Acceptans

10.30
Familjen otur. Jo, tror vi ändock lyckades leva en hel vecka igenom utan större missöden. Inatt kom det. Thorin har varit småhängig sen i fredags. Inatt vaknade han flera gånger och skrek, grät och va risig. Heira vaknade av det och blev ledsen så hon och jag bäddade ner oss i soffan tillsammans mitt i natten. Hon klagade på nästäppa och hosta. Är man inte hypokondriker så blir man lätt nojig efter all sjukdom som går runt runt.. hu!

Båda hade Luciafirande på dagis och skola i morse. Då natten bestod av lite småkaos försov vi oss. Thorin va fortfarande hängig så vi avstod från dagis firande detta år och åkte direkt till skolan. Det blev bra i slutändan även om han va ledsen först över att missa sitt. Han får va klädd som tomte ändå hela dan idag som en liten tröst.

Det är fantastiskt fint ute nu. Minusgrader, ett tunt snötäcke och strålande sol. Sådär som en perfekt vinter skulle kunna vara ett par månader framåt. Men det vet vi att vi inte får. Därför får man njuta av varje sådan dag som inträffar.

Jag tog en långpromenad med Erika igår trots snö som yrde och blåst. Det va underbart! Och så kul att gå och prata med henne om allt mellan himmel och jord. Det är så bra att ha någon med sig ut. Är man ensam så hittar man tyvärr tusen ursäkter för att hålla sig kvar i soffan.

Jag ska verkligen komma igång med gymet också på sikt. Det är den där känslan att komma över nåt sorts löjligt komplex som bromsar mig tyvärr. Jag har gått upp på tok för mycket i vikt det senaste året och kan bli så tyngd av att jag låtit det bli så. Samtidigt behöver jag intala mig att livet inte alltid går i medvind och att acceptera det som blivit. Det blir ju inte mindre deppigt när man lägger så höga krav på sig att man skulle vilja tappa en si sådär 22 kg för att verkligen bli nöjd. Frågan är om man någonsin blir nöjd då? Det är ju sjukt när en siffra är det man hänger upp sig på och tros vara det viktigaste i livet. Nu tänker jag ta en dag i taget. Vara tacksam för det fina och göra det bästa med det mesta. Släppa den tanken på allt man inte gör.. Uppskatta det som blir av helt enkelt. För en piska är det sista jag  behöver när kraven redan står mig upp i halsen. Lustfyllt, friskt och peppande.

På plus

17.00 (publicerat ett halvt dygn senare)
Ronnie och barnen kommer när som helst hem. Helg! Ikväll ska vi hyra filmen Insidan ut och mysa ihop allihop. Den här veckan är nog första på flera månader där glädjen besegrat över det negativa. Att jag faktiskt kan uppskatta och njuta av det som omger mig. Skratta och fylla på med positiv energi. Inte har vi haft några större motgångar heller (nå det är ju två dagar kvar av veckan).. Thorin har dock blivit lite hängig IGEN men förhoppningsvis är det något som bara får dra förbi. Jag hörde en vän nämna magsjuka här om dagen och genast ställde jag fram hinkar i barnens rum. Kanske att överreagera men det kommer nog va en lättnad sen om det inträffar. Eller när det inträffar. Vi har inte klarat oss undan en enda säsong sen vi fick barnen så det är bara att vänta..

Även Ronnie har fått drivet tillbaka efter att ha varit förkyld och tömd på energi sen långt innan flytten. Vi har väl knappast lyft varandra här hemma på sista tiden helt enkelt. Ingen har riktigt orkat dra det stora lasset. Ta tag i saker och vara drivande i särskilt mycket. Barnen har förhoppningsvis inte känt av att vi gått på lågväxel allt för mycket. Det är så härligt att se sin man få tillbaka den glöden som han har där inne. För ganska mycket i livet. Om jag var hälften så mycket idéspruta och full av kreativitet och fylld av drömmar som han kan vara kring det han innerligt brinner för.. Och som han är på väg att få förverkliga mer och mer av nu.. Och jag märker hans vilja att få inspirera och förändra för andra. Vilken fin människa du är min älskade man!

Jag har verkligen fått grunna på vad jag vill med livet det sista året. Det har förmodligen i slutändan stärkt mig under vägen att kunna bli mer målmedveten och kunna stå på mig. För är det något jag sörjt så är det just saknaden av dessa ting. Lite vilsen kan man minns sagt säga att jag är och har varit under typ 1,5 år.. gällande det mesta i livet.

Nu vill jag på något sätt få trycka på starta-om-knappen och leva varje dag med tacksamhet och njutning snarare än att vara upptagen med den jävulska inre fighten som pågått så länge..

Nu är mina älsklingar hemma!!

Sov

0.30
Det vore bäst att sova. Och jag minns en tanke som passerade för några veckor sen. Hur det skulle va om man såg till att skaffa sig bra sovrutiner.. Nu hela tiden kvällstrött och däckar vid åtta. Vaknar två timmar senare och sen vaken halva natten. Jag kan lika gärna gå och lägga mig runt åtta-nio om kvällen och vakna rejält utvilad på morgonen. På något sätt får man för sig att dygnets timmar spenderas bäst som vaken. Men vad gör man med tiden då? Vid TV'n och ute på nätet..

Såhär skulle det kunna se ut..

Ronnie iväg till jobbet före allt drar igång på morgonen.

6.30 - Ställt väckarklockan i god tid och gå upp utan att ha riskerat att somna om eller tryckt på Snooze flera gånger.

6.40 Klär mig och gör mig i ordning så jag är klar innan barnen kommer upp.

7.00 Väcker barnen och hjälper dem i ordning.

7.10 Förbereder frukost och äter alla tre.

7.30 Borsta tänder och på med ytterkläder utan protester.

7.50 Båda barnen lämnade.

8.00 På jobbet

16.30 Åker hemåt (om jag inte hämtar barnen).

18.00 Mat lagad (som vi planerat för hela veckan) och ätits

19.00 Nattning

20.00 Båda barnen sover och både jag och Ronnie lyckas hålla oss vakna.

Fixa hemma.
Lägga fram alla kläder/saker inför morgondagen.
Ev promenad/träning

22.00 Ligga i sängen senast och somna inom en timme.

Jo men visst.. vi kan försöka.

En vecka sen

15.14
Sov 3 timmar inatt (jo, visserligen självförvållat då jag kom hem sent och hade svårt att somna). Tog mig en tupplur en timme på förmiddagen idag men sov oroligt. Minns en jättetydlig dröm där jag kör ombord på färjan på väg ut till Gräsö. Och så kör det på en gubbe i en gammal Volvo kombi som rullar fram mot klaffen och kör rakt ut i vattnet. Jag får panik och kastar mig ur bilen. Och då bromsas allt upp precis som i film där man springer som i kvicksand i slowmotion. Jag greppar tag om en livboj och varnar färjpersonalen med att vifta med armarna. Samtidigt har någon kastat sig överbord, fått ur gubben ur bilen och dragit i land honom på de kala klipporna. Jag hoppar utan att tveka i det kalla vattnet och simmar i kapp och börjar med första hjälpen för ingen minns hur man gör. Men han är fortsatt livlös.. Sen vaknar jag. Hu! Det va en hemskt dröm. Och att det hann dyka upp i medvetandet under en så kort sovstund.

Igår hade jag en härlig kväll i Uppsala. Jag tog bussen och var inne efter kl 16 och strosade runt i affärer. Passade på att köpa kläder till barnen som de kan ha vid jul och nyårsamt bland annat. Jag gick sen till ett café och tog en stor kopp cappucino och väntade in en kompis. Ibland är det helt underbart att bara vara. Jag trivs på något sätt med det där att gå runt själv i mitt eget tempo. Gå runt i affärer, greppa några plagg, gå in i en provhytt och prova lite kläder, gå till nästa butik.. Träna på att inte ha bråttom och att man är värd den där tiden som så sällan blir av. När vi möttes upp gick vi och åt mat och sen gick vi runt på stan innan vi gick och tog en varsin öl på en pub. Det va så mysigt att få hänga med en go vän och inte känna att man måste iväg eller ska hinna ditten och datten. Bara prata, vara och låta tiden gå. Det är verkligen kvalité. Sen är det superkul när hon också är en fd kollega och jobbar med socialt arbete för då kan vi prata om allt det där som vi brinner för i all oändlighet känns det som..

Tom..

7.00
Lördag morgon. Jisses vilken sjukstuga det varit här hemma denna höst! Nu får det vara nog! Har köpt vitaminer i hopp om att få bygga upp lite motstånd nu när mörkret faller på. Den senaste omgången har bestått av ilsken torrhosta, värk, barnen med röda ögon, snor och feber.

Två veckor utan häst. Tomt. Ansvar som plockats bort. Frihet. Det är dubbelt. Det är liksom en del av mig. Tror bara människor som omgetts av hästar eller haft andra husdjur förstår den känslan. De där renhjärtade varelserna som är helt beroende av vår omsorg. Villkorslös kärlek. Det stora positiva är att frias från det dåliga samvetet på en punkt. Det där att vara kluven mellan allt.. senaste året har det känts som jag bara rusat utan stoppknapp. Vad jag än prioriterat så har jag haft ett dåligt samvete kring det jag satt åt sidan. Tid är så dyrbar. Ibland önskar jag att mer av den tid och energi jobbet tar kunde läggas på dem som betyder mest. Den där balansen och livspusslet.. om och om igen.

Nu är det helg. Skulle vara så skönt om vi alla kunde få bli pigga snart och ha ork att hitta på något eller vara sociala med släkt och vänner. Känns som man befunnit sig i ett vacuum sista månaderna.

Får lov att bli lite julpynt idag gissar jag. Sen bädda ner sig under täcket och vila.