Full rulle

17.45
Livet kan verkligen pendla från den ena dagen till den andra. Igår va vi in och sprang vårruset. Trodde inte jag skulle springa en meter men det blev åtminstone halva sträckan. Kändes så bra! Nu blir det till att springa oftare. För det är så skönt! Jag insåg att jag skrivit massa utkast här i bloggen så de får väl publiceras så småningom. Nu iväg på föräldramöte på skolan!

Att växa

20.00
Är trött idag. Vet inte varför jag fick impulsen att gå ut på en långpromenad strax före fem i morse. Det var visst en liten gosse som krupit ner i vår säng i natt som dunkade mig över ryggraden med sina små fötter 4.40. Plötsligt kunde jag inte somna om. Men jag ångrade inte att jag tog den där promenaden. Inget rensar tankarna så bra. Allt fågelkvitter, solen på väg upp som värmer skönt och knappt en människa ute.

Jag har gått igenom en resa som jag aldrig kunnat tro för bara ett år sedan. Tittar jag tillbaka i backspegeln så har det pågått längre tillbaka än så. Jag är fortfarnade där och och får hela tiden jobba hårt för att inte falla tillbaka i gamla hjulspår av stress och oro. Mitt självförtroende har blivit så sargat av många anledningar de närmaste åren. Det är en läskig känsla. Att helt tappa tron på sig själv. Denna vår har jag försökt utmana det där föraktet mot mig själv och bli lite mer snäll mot mig själv. Inte enbart gå runt och känna att inget av det jag står för är värdefullt för andra. Väck med känslan bara!

Om jag ska vända det här med Utmattningssyndrom till något positivt så har det fått mig att bli mer målmedveten. Men det är alltid med 2 steg fram 1 steg tillbaka. Jag vill så gärna göra andra nöjda. Jag läste om det här med självmedkänsla vilket jag tror är så viktigt. Att vara sann mot sig själv och känna välvilja mot sig själv. Vad mår jag bra av? Det kanske rentav är grunden i alla typer av relationer och kriser vi än hamnar i under livets gång.

Det har skett stora förändringar i våra liv den senaste tiden och det har på ett sätt kommit något gott ur det onda. Vår flytt var något stort och så viktigt för oss, även om det säkerligen var en av de pusselbitar som stressade sönder min hjärna. Ronnie har helt tagit sig ifrån sitt jobb efter 9 år. Det har varit industri och fabriker i 15 år, vilket inte är en arbetsplats för honom helt enkelt. Jag har tagit steget vidare på många vis. Vissa dagar vacklar jag och vill bara smälta ner till en pöl på marken, medan andra moppsar man upp sig och tänker: "ta ingen skit, sprid kärlek och fyll ut din välförtjänta plats på denna planet".

Jag vet att jag inte är ensam om att bära dessa känslor och det kan emellanåt kännas som knivhugg i hjärtat. Den känslan som jag upplever växt fram sakta inom mig de sista två åren är lite jämförbart med en mardröm som återkom många gånger under min uppväxt. Jag befinner mig i en upplyst miljö (ofta i en skolmiljö) bland massor av folk och upptäcker att jag är naken. Jag gör allt i min makt för att springa och gömma mig i någon mörk vrå eller få tag på något att skyla mig med och alla runtom mig fnissar och pekar hånfullt. Sen vaknar jag tack och lov. Känslan att känna sig blottad och att människor runt om en ser igenom den sköld man försöker bära. Ja, den känslan tycker nog jag varit den svåraste att få ur tankarna.

Under kort tid har jag dock gång på gång överbevisats och med små små steg fått tron på mig själv att återvända. Den är på väg och just nu känner jag mig lyckligare än på väldigt länge!

Kort

På bussen och ska snart kliva av.  Ett impulsivt livstecken när jag inser att det var längesen jag skrev något här sist. På återseende!

Livet

18.10
Det finns händelser livet igenom som får tillvaron att göra en helomvändning. Det där oförutsägbara, överraskningarna och motgångarna.. Jag har förstått nu att vissa människor inte förstår eller har ödmjukhet inför vad psykisk ohälsa är. Andra förstår fullt ut. Jag har nog försökt hålla mig relativt öppen med hur jag mått under några månader inför dem som finns i min närhet. Det har på sätt och vis fått bära eller brista. Nu jämfört med förr kan jag känna lycka. Uppskatta saker. 

Vad gör man om 10 år? Det är så spännande att drömma sig bort i den tanken då och då. Vart befinner du dig om 10 år?
För 10 år sedan trodde jag nog inte att jag skulle befinna mig just här. Eller jo lite.. Jag var 23 år för 10 år sen.. Då hade jag målet att klara min examen på universitetet, en dröm att få gifta mig i en vit vacker klänning, skaffa barn med Ronnie innan jag fyllt 30 år, köpa hus och få jobba som skolkurator. Ja, alla mål för 10 år sedan är införlivade kan man faktiskt säga. Och mycket därtill har förändrats och hänt. Mycket insikt och nya perspektiv har livet bjudit på. Man har fått utvecklas så enormt mycket av att få bli förälder. Kanske även livets fartgupp och svåra kriser också gjort en lite starkare. Även om jag här och nu inte känner mig så stark inombords..

Sorg är det som tärt på en mest. Att förlora någon man älskar. Något som blivit lättare att hantera med åren men fortfarande finns ett tomt hål inom en för varje förlorat liv livet ut gissar jag. Det går aldrig över och det är väl det man behöver lära sig att acceptera. Sen är nog känslan att bli sviken och sårad de två andra stora tärande saker som ger känslan av att en liten bit går sönder.

Jag känner efter den sista tiden att jag fått nog av att bli styrd. Jag vill vara min egen. Förvalta tiden på ett sätt som ger energi och glädje. Jag är livrädd ibland för att allt bara plötsligt tar slut och vet hur innerligt människor ångrar att de inte följde sina drömmar och önskar att det jobbat mindre. Jag hade en nära vän på besök idag och vi pratade just om det här att våga släppa taget. Att våga gå emot allt det där som man genom hela livet blivit hjärntvättad med. Att jobba och tjäna pengar är meningen med livet. Eller den värsta repliken: "tänk på pensionen". Ursäkta om jag är motsträvig men varför i hela friden ska det va meningen med livet? Jo, men pensionen.. Ja, hur är det med den? Om man inte har oturen att jobba ihjäl sig före den där magiska pensionen kommer så kanske man istället kan sträva efter att sänka kraven på lyx och kapitalism de här åren man jobbar och jobba mindre och leva längre med lite tur. Och kanske när dagen kommer för den där pensionen kanske fortfarande har ett sug att vilja jobba lite längre? Eller har möjlig energi till allt det där som man hela tiden skjutit upp.

Bara en tanke

15.50
Några veckor som passerat sen sist jag skrev.
Vi hade en fin jul och nyår och det var lugnt och stressfritt tillsammans. Underbart!

Allt som påverkar oss åt än det ena än det andra hållet påstås i viss psykologisk anda bara vara en tanke. Det är bara en tanke. Jag orkar inte längre. Det är bara en tanke. Livet har tappat sin mening. Det är bara en tanke. Jag vill bara fly. Det är bara en tanke. Nu talar jag inte bara för mig själv. För människor med svår oro och ångest så är inte en tanke bara en tanke. Det kan vara på liv och död. Jag har mött många ungdomar som tappat hoppet. Det är något som slocknat där inuti. En sorg i blicken. Den synen är hemsk. Särskilt när vuxenvärlden i mångt och mycket svikit dessa barn. Jag tänker på de barnen man bara skulle velat ta i sin famn och ge en stor värmande kram. Där de inte vet från dag till dag hur det är där hemma. Kommer pappan vara arg och kasta saker omkring sig ikväll. Eller kommer han skratta och vara sådär rolig och snäll. Sådär som han alltid var när barnen var små. Många barn och ungdomar har det som sin vardag. Oförutsägbara vuxna. Kanske inte fullt kan tolkas som en dysfunktionell miljö men ändock en plats som inte alltid är trygg. Jag önskar ofta att jag hade kunnat göra mer för dessa barn. Visst har man gjort mycket gott med. Men svikna barn har en tendens att få känna sig svikna uppväxten igenom. Inte alla tur nog. Ibland kan jag bli så splittrad i det här yrket. Det är väl just när man grips av tanken att det är 1000 och åter 1000 barn som skulle behöva så mycket mer och att man aldrig får känna sig tillräcklig.

Från en sak till en annan. Senaste månaden är första gången på över ett år som gnistan kommit tillbaka hos mig. Ni vet det där drivet framåt. Hopp. 2015 lägger jag bakom mig med viss dyster ton. Ja, vi har fått flytta och det har varit den stora höjdpunkten såklart. Jag hoppas nu att 2016 bara kan bli bättre. Det där med 1 steg fram 3 steg bakåt har verkligen slitit på oss här hemma. Vi behöver alla mer glädje, skratt och harmoni för att ta oss framåt genom livet. Tror det är så lätt att fastna i någon omöjlig kvicksand vissa perioder i livet. Man tvivlar på precis allt och för ett krig inombords då och då. Men även det gör en starkare. Ärrad och sårad men ett kliv in någon ny sorts insikt.