Ska jag damma av den här gamla bloggen på allvar igen? Fick någon återuppstånden lust att börja blogga igen. Vi får se. Ska inte lägga an med något måste och förväntan kring den. Det är bara från mina tankar och inte i syfte att locka läsare egentligen. Mest för att jag älskar att skriva. Ibland är det ett supertrevligt sätt att reflektera över hur saker varit och vad man tagit sig igenom. Jag har mer och mer fått svar på vad jag vill och behöver jobba med hos mig själv.
Mitt självförtroende och självkänsla börjar återvända. Jag har tidigare skrivit om hur vilse jag känt mig och den känslan har mer eller mindre funnits där under perioden 2014-2019. De åren av mitt liv har jag backat och förlorat min självuppfattning och identitet på många plan. Orsaker vill jag inte gå in på öppet men det är så många parametrar som avgjort påverkat den känslan.
Utmattningssyndrom är den största.
Nu har jag på nytt börjat landa i att va den jag vill vara och även accepterat och blivit mer vänlig mot den person jag fötts som. Under stor del av livet har man jagats av en strävan att bli något annat, någon bättre version av sig själv. Varför hetsar vi oss igenom livet med denna ouppnåeliga jakt på total lycka och prestation?
Jag vill vara nöjd. Slappna av i det liv jag har nu. Det jag visserligen återkommer till är att jag skulle vilja återfå lite av min ursprungliga energi och motivation att ta hand om min hälsa, i det behöver jag definitivt tappa en del kilon. Phew! Idag är det inte längre av ytliga skäl. Nu är det för att kunna använda min kropp livet ut, kunna leva ett långt och friskt liv. Så det vill jag verkligen uppnå. Men sen det här med att landa i att känna sig trygg i alla sammanhang och helt släppa den där inre rösten "vad ska alla andra tycka och tänka". Sorry men det styr jag inte över. Men det vore ju skönt att den rösten tystnade helt och inte fick något utrymme alls. Skit i vad alla andra tycker. Det märkliga är att jag har en gång haft den känslan. När jag var i övre tonåren var jag på sätt och vis mer i hamorni med mig själv än jag varit de senaste åren. Visst är det väl lite sjukt hur man kan hamna i en sorts regression gällande självkänslan och att äga en identitet. Så nu utmanar jag mina rädslor mer och mer. I min takt. Jag får allergiska utslag av prestation, att vara duktig. Kanske för att det är den största dränerande drivkraften i mig. Och jag märker även hur det tar skada hos våra unga som jag möter varje dag på jobbet och det gör mig så ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar