Faktum är att det är just det jag känner. Äntligen. Vilket inte funnits där på många år. Jag har älskat att komma till jobbet mycket för alla bra kollegor genom åren. Det är ju så stor del av att man kan trivas känner jag. Att omges av fina kollegor och där man månar om varandra. Där man får ha tillit till och kul med dem man jobbar med. Sen jag bytte till den tjänst jag har nu så känner jag genuint att jag "kommit hem" även i arbetsuppgifterna. Där jag känner mig som mest "mig själv" är att få ha samtal med andra människor. Inte alla man fullt ut kan förstå, lyckas bemöta på rätt sätt eller där den rätta kemin uppstår. Det får man respektera. Jag minns de gånger när jag vänt mig till professionella för att få stöd. Vissa har man fått den där trygga relationen med ganska tidigt och vissa inte. Någon gång har jag tänkt unna mig att gå i terapi. Helt utifrån mig själv och för att bli lite mer i kontakt med mig själv och få släppa på allt. Jag är en sån som sväljer och går vidare i mångt och mycket. Det blir till slut överfullt och känns som det måste ut någonstans. Jag har nog alltid varit en person som försökt att inte vara till last för andra. Vara till lags. Det är perfekt drag för att bli utbränd, har jag ju fått uppleva den hårda vägen. Nu är jag långt därifrån men samtidigt mer sårbar än innan det. Lite som att utveckla en stressintolerans. Det är lättare att dra igång stresssystemet men också lättare att känna av när varninssignalerna kommer. Har haft några sådana tillfällen. Då har det inte enbart handlat om jobbsituationen. Oftast är det de gånger det krackelerar på alla fronter samtidigt. Då är jag som mest sårbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar