Det är på riktigt

23.46

Jag ska verkligen sova snart. Jag lovar! Däckade av ett par timmar i soffan efter middagen så nu är jag pigg.

Sitter och lyssnar på Sigur Ros. De är så underbara! Och tänker på bröllopet.. Det är liksom på riktigt. Den där kvällen i Rom. Hade nog gått och längtat efter den. Att få frågan. Vi satt på en liten charmig italiensk restaurang, Ronnie gick ner på knä och hela alltet. De vid borden bredvid applåderade och jag blev så glad. Ja! Självklart säger jag ja!

Jag blir alldeles kär i tanken att man ska få ha en dag bara för oss. Med oss och vår kärlek i fokus. Det är, om framtiden vill, once in a lifetime man gör detta! Gifta sig.. Ett vackert kärleksbevis, ett steg längre och en trygghet för oss som familj dessutom.

Datum
Plats
Fotograf
Tema
Klänning vald
Ringar valda
Inbjudningslistan

Klart!

 

Sen är det bara allt det andra kvar! Men en bit på väg har vi kommit i alla fall..

Igår morse var jag ut och red med Anna och Ylva. Var superkul att rida i grupp igen för det känns som en evighet sist. Hästarna var lite halvgalna men glada och framåt i alla fall. Prix hade vilat en vecka så det var befogat att få leka pajas för honom. Nästa ridtur kör jag lite longering innan så får han ur sig den där maxade energin innan man kliver upp på hästryggen i alla fall. Min skrutt! Vad livet vore tråkigt utan dig!

På eftermiddagen åkte vi över till lillebror och grattade 3-åringen Melwin. De växer och växer. Var supertrevligt!

När det gäller träning känns det som en evighet sen jag var regelbundet igång. Åtminstone med den pulshöjande träningen, att få bli svettig. Det var i slutet av november sist. Så fort hostan är över så sätter jag igång igen för jag älskar känslan i kroppen efteråt. Jag och Erika har satt ett gemensamt mål att springa en mil ihop med i år så det är bara att sätta igång med löpningen sen igen. Just nu lägger jag fokus på promenader och att hinna rida och det är motion nog för mig egentligen.

Försöker tänka kalorier in och vad man förbrukar varje dag och så länge man tänker så är det lättare att acceptera att man inte hinner med allt man skulle vilja röra på sig.