21.57
Har varit nere i källaren och tränat på crosstrainern i 40 min. Man mår så himla bra efter att man tränat. Full av endorfiner och pulsen har fått gått upp under en stund.
Jag fastnade på kvällens uppdrag granskning en stund innan jag fick nog och bytte kanal. Det handlade om skönhetsindustrin, om att förstora läppar etc. My god, så groteskt det har blivit med alla underliga ideal. Visst har vi alla våra egna föreställningar om en "drömkropp", men är det verkligen det DÄR unga tjejer strävar efter? Stenhårda knölar till bröst och anknäbb till läppar? Att se så oäkta ut som möjligt!
Jag blir så mörkrädd över att ungdomar surfar runt på bloggar etc och kan fascineras av (ja, jag får väl räkna bort mig själv från den kategorin kanske, när jag låter som en orolig tant) hur en efter en berättar om sina ingrepp och hur lyckliga (?) de är efter förändring på förändring. Nåväl.. deras liv deras val, men all denna hysteri om en strävan efter någon sorts "omänsklig barbie" får mig helt plötsligt att luta mig tillbaka och känna mig så nöjd och harmonisk med mig själv. Helt plötsligt blir jag tillfreds med bristningar, dubbelhaka och valkar och känner mig normal. Åtminstone är man 100% äkta vara. Livet är alldeles för kort för att kämpa efter en perfektionism som inte finns. För vad är egentligen perfekt? Och har inte livet en högre mening än att möblera om det skal vår själ omges av. Vad kommer lämna avtryck i historien den dagen vi ligger i graven - hur snygga vi var eller hur godhjärtad vi var?
Har varit nere i källaren och tränat på crosstrainern i 40 min. Man mår så himla bra efter att man tränat. Full av endorfiner och pulsen har fått gått upp under en stund.
Jag fastnade på kvällens uppdrag granskning en stund innan jag fick nog och bytte kanal. Det handlade om skönhetsindustrin, om att förstora läppar etc. My god, så groteskt det har blivit med alla underliga ideal. Visst har vi alla våra egna föreställningar om en "drömkropp", men är det verkligen det DÄR unga tjejer strävar efter? Stenhårda knölar till bröst och anknäbb till läppar? Att se så oäkta ut som möjligt!
Jag blir så mörkrädd över att ungdomar surfar runt på bloggar etc och kan fascineras av (ja, jag får väl räkna bort mig själv från den kategorin kanske, när jag låter som en orolig tant) hur en efter en berättar om sina ingrepp och hur lyckliga (?) de är efter förändring på förändring. Nåväl.. deras liv deras val, men all denna hysteri om en strävan efter någon sorts "omänsklig barbie" får mig helt plötsligt att luta mig tillbaka och känna mig så nöjd och harmonisk med mig själv. Helt plötsligt blir jag tillfreds med bristningar, dubbelhaka och valkar och känner mig normal. Åtminstone är man 100% äkta vara. Livet är alldeles för kort för att kämpa efter en perfektionism som inte finns. För vad är egentligen perfekt? Och har inte livet en högre mening än att möblera om det skal vår själ omges av. Vad kommer lämna avtryck i historien den dagen vi ligger i graven - hur snygga vi var eller hur godhjärtad vi var?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar