VI HAR BLIVIT FÖRÄLDRAR IGEN!

Namn: Thorin Axel Manfredsson
Födelsedatum: Måndagen 7 mars 2011 kl. 19.44
Vikt: 4280 g
Längd: 52 cm

När Heira föddes skrev jag om den dagen här:
http://jennys-dagdrommar.blogspot.com/2009/12/vi-har-blivit-foraldrar.html

Vår son hade betydligt mer bråttom ut, då han skulle ha fötts 28 mars och föddes inom tre timmar. Här skriver jag om hur dagen fortlöpte (tack vare samtalslistan i mobilen fick man hyfsad uppfattning om tiden):

Måndag 7 mars

I början av dagen känner jag ingenting annat än en enorm trötthet. Ronnie har ledig vecka och jag passar på att ta två långa tupplurer under dagen. Han får besök av två kompisar från Uppsala som ska följa med och träna parkour i idrottshallen i Öregrund. De åker hemifrån strax efter kl 15 och det är tänkt att träningen slutar kl 18.

15.00
Jag känner mig plötsligt illamående och måste gå och kräkas och tänker för mig själv "å nej inte vinterkräksjukan på allt detta elände som varit med sjukdomar hela vintern!" Efter det får jag sen gå t/r till toan så många gånger så jag tappar räkningen efter ett tag. Jag försöker dricka vatten och saft men får inte behålla någonting. Heira är hemma med mig och blir rädd när hon ser mig bete mig så konstigt. Hon är även febrig och trött så hon gråter och snorar om vartannat och vill ha tröst.

16.30
I ca 45 minuter försöker jag ringa Ronnie flera gånger men får inget svar. Jag börjar känna panik och känner att jag får kraftiga sammandragningar av allt kräkande.

17.00
Sammandragningarna ökar så plötsligt i styrka och kommer var 5:e minut och då inser att det faktiskt är värkar för jag tappar helt tid och rum när de kommer. Heira blir ännu mer förvirrad och gråter av att se vad som händer.

17.20
Jag provar till sist ringa till personalen i hallen och de går och hämtar honom. Ronnie åker på en gång när jag berättar om kaoset här hemma och att jag fått värkar. Efter det ringer jag förlossningen i Uppsala och sköterskan ber mig först att försöka lägga mig och vila för att se om det avtar, vilket jag inser rätt snabbt att det inte gör och vi bestämmer att vi måste åka in. Jag ringer min brors sambo Tina och nämner att jag fått värkar och ringt förlossningen. "Jag kommer och hämtar Heira på en gång!"

17.50
Det blir lagom kaotiskt här hemma när vi knappt hunnit packa något innan, måste leta upp bilbarnstolen, ombyten, Heiras saker och andra saker vi måste ha med oss in. Jag har nu så kraftiga värkar att de kommer med max 3 minuters mellanrum och håller i sig 1-2 minuter.

18.30
Vid det här laget är Heira är i trygga händer och på väg med Tina hem till dem och vi är på väg med bilen in mot Uppsala.

18.50
Jag ringer förlossningen än en gång för jag känner på mig att vi inte kommer hinna för jag börjar få mer och mer smärtsamma värkar och vill nästan krysta. Vi kommer överens om att de får skicka ut en ambulans som möter upp oss på vägen

19.05
De ringer från ambulansen och ber oss blinka med helljusen när vi ser deras blåljus så de ser oss.

19.20
Ungefär 3 mil från Uppsala får vi se dem komma, ambulansen vänder om och vi stannar till bakom. Jag hinner precis lägga mig så går vattnet och krystvärkarna drar igång strax därpå. Jag får lustgas och ambulanskillen som sitter med mig ber mig att andas genom värkarna och INTE krysta, så vi hinner fram till sjukhuset. Det känns ungefär lika omöjligt som att vilja gå rakt ut på en trafikerad väg.

19.40
Vi når fram till sjukhuset runt den här tiden gissar jag. Väl inne på förlossningsrummet lyfter de över mig i sängen, huvudet skymtar och de fortsätter att försöka få mig att INTE krysta och jag tar mer lustgas för att kunna lyckas med detta.

19.44
Vid den här tiden är vår son Thorin ute och ligger på mitt bröst. Bara någon minut senare kommer Ronnie in i rummet och vi kysser varandra av lycka och han får klippa navelsträngen.

Ja, det va nog den mest actionspäckade och häftigaste dag jag varit med om i alla fall. Och jag får vara ärlig och erkänna att det dröjt den här veckan tills man landat och verkligen förstått vad som hänt..