Inte kommit till skott

16:15

Har tänkt att hålla den här bloggen lite mer aktiv men det kan bli lite av och på med det. Håll till godo. Plötsligt händer det. 

Det blev ett lugnt och fint kalasfirande för Heira på hennes 11-årsdag. Det blev också en stillsam jul. Vi träffades med lillebror, pappa och familjer ute och grillade korv på förmiddagen. Sen blev det Kalle på tv hemma, bara familjen. Julklappsöppning och julmat till kvällen. Det är underbart att få vara långlediga tillsammans. Det har till och med uppstått tillfällen när man kunnat känna "jaha... vad ska man hitta på nu då?" Annars har jag sett till att sysselsätta mig all ledig tid sista månaderna som gått. Är jag uppvarvad efter intensiva jobbveckor så tar jag lätt med mig det till helgen. Det jag verkligen behöver träna mer på är att kunna komma ner i varv snabbare så jag verkligen återhämtar mig på helgen. Det kanske kan va något att lova sig till 2021, om man nu ska ha ett nyårslöfte.

Skapar fina bilder

7:16

Nu orkar jag inte tänka på hur eländig denna pandemi är längre. Nu vill jag blicka framåt. Till man inte går och oroar sig för att nära och kära ska bli svårt sjuka. Till man kan umgås. Ha kalas för barnen. Fira festligheter och högtider. Resa. Röra sig fritt överallt. Gå på konserter igen. Tänk när vi är där igen ...

Måndag igen II

7:25

Tänk att en vecka kan gå så fort. Jag minns att jag och Ronnie någonstans bakåt i tiden kom överens om att vi skulle ta en promenad tillsammans varje kväll. En gång fick vi till det. Sen har vi varit småhängiga och slitna till och från sen dess. Och andra undanflykter såklart. Jag skulle så gärna vilja ha en vana som jag genuint känns motiverad att ha. Nu har jag tagit de där promenaderna på egen hand ändå med vovven och det är himla tur att hon finns. Man drar på sig regnjackan och tar sig ut varje dag oavsett. 

I helgen fixade jag klart Heiras klädkammare, så nu har jag piffat upp de flesta rum med lite färg och möbler, utom badrummen och små sovrummen. Väntar på nytt köksbord, ny soffa och lite småsaker. Jag lägger ut bilder när allt är hyfsat klart. Nu börjar det kännas hemtrevligt i alla fall. 

Måndag igen

08:10

Just nu känns det som livet snurrar på i hög hastighet. Hela november är avklarad. Phew. Svåraste månaden att ta sig igenom utan att bli deppig. Nu väntar julstämning och mys inom kort. Jobbar typ två veckor till. Sen semester. Jag fick två veckor semester i somras och tar igen det nu. Visst hade det varit trevligt att ta de två veckorna utomlands på en sandstrand. Längtar verkligen efter sol och värme. Samtidigt så är det som det är i världen och det är ett jädra stort lyxproblem att inte kunna resa för oss här i västvärlden. Den tiden kommer igen och det bästa man kan göra är att acceptera hur det är. 

Nu ser jag fram emot ledigt. Det har varit en intensiv höst på alla plan. Man har utvecklat nån sorts rädsla så fort man rör sig bland folk. Inte torgskräck då, utan Corona-skräck. Det ska bli intressant att se vilka effekter det här får på världen. Hur har vi det om två år. Hur många har klarat sig när det värsta är förbi? Hur många kommer ha förlorat någon? Hur kommer vårat sociala liv se ut? Arbeten? Ja, vem vet ...

Men jisses vad jag älskar mitt jobb

19:00

Faktum är att det är just det jag känner. Äntligen. Vilket inte funnits där på många år. Jag har älskat att komma till jobbet mycket för alla bra kollegor genom åren. Det är ju så stor del av att man kan trivas känner jag. Att omges av fina kollegor och där man månar om varandra. Där man får ha tillit till och kul med dem man jobbar med. Sen jag bytte till den tjänst jag har nu så känner jag genuint att jag "kommit hem" även i arbetsuppgifterna. Där jag känner mig som mest "mig själv" är att få ha samtal med andra människor. Inte alla man fullt ut kan förstå, lyckas bemöta på rätt sätt eller där den rätta kemin uppstår. Det får man respektera. Jag minns de gånger när jag vänt mig till professionella för att få stöd. Vissa har man fått den där trygga relationen med ganska tidigt och vissa inte. Någon gång har jag tänkt unna mig att gå i terapi. Helt utifrån mig själv och för att bli lite mer i kontakt med mig själv och få släppa på allt. Jag är en sån som sväljer och går vidare i mångt och mycket. Det blir till slut överfullt och känns som det måste ut någonstans. Jag har nog alltid varit en person som försökt att inte vara till last för andra. Vara till lags. Det är perfekt drag för att bli utbränd, har jag ju fått uppleva den hårda vägen. Nu är jag långt därifrån men samtidigt mer sårbar än innan det. Lite som att utveckla en stressintolerans. Det är lättare att dra igång stresssystemet men också lättare att känna av när varninssignalerna kommer. Har haft några sådana tillfällen. Då har det inte enbart handlat om jobbsituationen. Oftast är det de gånger det krackelerar på alla fronter samtidigt. Då är jag som mest sårbar.