Inte bitter

22:39

Jo, lite kanske. Visst hade det varit najs att håva in en och annan miljon nu när man hör att det är vinster som rasslar in på olika håll i denna lilla by. Postkodmiljonärer och annat. Det är kul att det händer så nära och är väldigt kul för dem som fått vinst. 

Ända sen man va liten har man ju kunnat fantisera om vad man skulle göra om man vann en miljon. Som vuxen tänker man på känslan att få va skuldfri eller slippa jobba. Som barn hade man lite roligare drömmar. Typ en ponny. Ett fint hus. Resa till ett varmt ställe. Köpa godis. Ha ha. 

Tankens kraft

7:37

Är det fler än jag som styrs av sina tankar? En dum fråga. Självklart är det så. För visst är det lite läskigt hur mycket våra tankar och känslor styr de val vi gör. För hela livet genomsyras ju av det. 

Ett litet exempel. Jag köpte ett gymkort precis före årsskiftet. Det va väldigt längesen jag var in i en träningsanläggning senast vill jag tillägga. Vääääldigt längesen. Och så många hinder som byggts upp under de åren till att undvika sådana miljöer. Så har jag hur som helst packat gymväskan och preppat för att ta mig dit. Men det har varit en spärr. Att va där när det är för mycket folk är min största skräck. Eftersom jag inte har varit på just detta gym och typ glömt hur allt funkar. Helst vill jag va där ensam. Eller med typ 4 till i lokalen på sin höjd. Hur som helst så vaknade jag utan väckarklocka kl 5:00 denna måndag morgon. Hur i helskotta gick det till?! Mina tankar börjar surra. Ska jag eller ska jag inte. Då får jag i princip säga till mig själv högt "Nu åker du bara!" Och det gjorde jag. Efter att tanken "Nä, ta det en annan "bättre" dag" fått styra mig sedan 30 december. Ha!! Det goda vann! Kl. 5:30 va jag där och tränade 45 minuter. Med två andra personer där så blev det en perfekt första gång. 1-0 till mig. För det är den jag vill vara. Den som inte undviker det som är läskigt. Ibland får man tillåta sig det men den enda som tar skada är en själv. Att undvika läskiga saker gör det läskiga ännu läskigare. Det vet jag och säkert många av er där ute med. Man vet sånt. Precis som man vet att motion är bra, sömn är viktigt, rutiner mår man bra av med mera. 

Noob som barnen kallar det

17.56

Jo, men jag publicerade ett inlägg 2022 på Heiras födelsedag som jag nu råkade radera. Lite "noob" över det hela. Ha, ha. Så 2022 fick inget blogginlägg tyvärr. Första året sen 2009 som jag inte la upp något. Alls.

Det jag reflekterade över den dagen 22/12, va just att man har en dotter som är 13 år. Att ens kids är förbi det där med att va "små" nu. Man kan inte kalla dem det längre. 

Och sen frågade jag mig själv skillnaden på intensiteten av bloggandet. Varför 100-tals vissa år och 0 andra. Jag kom fram till slutsatsen att just hela grejen med att exponera sig, både i text och bild, i bloggandet och i alla sociala medier har liksom tappat sitt syfte och inte så kul längre. Nu delar jag nog med mig av helt andra skäl helt enkelt. 

Men ibland kan jag få en impuls-tanke att återuppliva just bloggandet, eftersom jag älskar att skriva och för att rensa tankarna. Just nu blir det mest anteckningar på telefonen (tidigare även noveller, vilket jag tyvärr också tappat bort) men visst skulle det va ett värde att inte låta bloggen helt dö ut. 

Men jag tror det får lov att bli lite luststyrt. Jag skriver när jag skriver. Och jag tror egentligen ingen läser bloggen längre eftersom den varit i dvala så länge, så den text som kommer ut här blir mer till mig själv än någon annan. Men såklart glad för er som hittar hit.

Det kommer inte va i att locka någon att läsa som är syftet, utan bara lägga ut text någonstans. Mina tankar och annat. Och kanske för att peppa igång mitt övriga skrivande igen. Sanningen är att jag har ett färdigt utkast för en bok (dock ej redigerat). Jag vill släppa den någon gång men varför det inte hänt än kan jag inte svara på. Lite rädsla tror jag. Att bli granskad, sågad, kritiserad. Jag måste liksom bygga upp en sköld runt mig och kasta mig ut. För hela grejen med att skriva är att det ingår att bli granskad. Så ett djupt andetag och ge sig ut i ovissheten. 

1 maj - dags att vakna

Ja, jag kan nog jämföras med en björn som går i ide. Lite så känns det. Jag sjunker ner i lägstanivå av mående och aktivitet på hösten. För att sen vakna upp igen när solen börjar värma ansiktet på våren. Jag gör ett kort uppvaknande där i slutet av december för att fira Heira och julen. Men typ hela november, januari, februari är det sisådär med lust till något alls. Två år i rad har jag preparerat mig med D-vitamin och sluppit den värsta mörker-deppen, så nog kan det hjälpa ibland.

 

Jag tänker ofta på det där med motivation och livslust och hur den kommer till en. Så galet att tänka att jag va ut och joggade i snöslask flera gånger i veckan för några år sedan. Jag ställde klockan på 4.45 och åkte till gymmet flera mornar i veckan. Jo, men sen. Ingen behöver säga att motion får en att må bättre, jag vet det. För då mådde jag som bäst. Vad hände egentligen med gnistan?

Svaret är utmattad till stor del ... Livet sattes helt på paus. Sjönk ner i ett svart hål. Allt som jag byggt upp raserade inombords. Självtillit, tron på mig själv. Ni vet den där där jobbiga känslan man hade i högstadiet, osäkerheten och hela tiden fokus på hur andra skulle uppfatta en. Den kom tillbaka och jag hade verkligen ingen tro på mig själv. Sakta har det återvänt. Men det är mycket kvar där hjärnspöken gång på gång talar om hur värdelös jag är. Fy fan säger jag bara! Hur kan det bli så galet.

Och massa sjuka sociala rädslor. Hatar att det ens finns! Jag kan utan problem vara på en plats omgiven av massa främlingar, trängas i ett publikhav på en konsert, resa själv till helt nya platser men får panik av att åka och handla i mataffären eller behöva kallprata på hundpromenaden. Nu, fem år senare finns minnesmärken fortfarande kvar efter den välkända väggen, men det är bättre än det varit på många år ändå. En stor del beror på att jag hittat hem i jobbet. Det är lite som att man gått med skor som skavt och nu hittat de rätta. Jag älskar mitt jobb! 

Ja, då vet ni. Jag försöker tänka större, att det är många med mig som upplevt psykisk ohälsa. Det är alldeles för många. Och många som inte söker hjälp för det. Det är vad som gör ondast. Alla dom som bara stänger in, trycker ner, kapslar in och förintas av det. Har haft det alldeles för nära. Att liv slocknar för att de inte står ut. En tanke till alla er! 

2021

Jädrar vad sen jag är på att skriva här. Tror det handlar lite om att inte ha energi till det riktigt. Den här fängslande känslan efter snart ett år i pandemin gör sitt. Man får hopp och sen grusas det. Gång på gång. 

Jag har pausat skrivandet sen i somras när min ettåriga kurs avslutades. Jag har sen hoppat på en kurs via jobbet hela hösten så energin har fått lagts på annat. Men nu i vår känner jag tilltron till att fortsätta. Mitt första utkast ska omarbetas rätt rejält. Det var färdigskrivet redan innan jag började kursen och jag påbörjade ett nytt under tiden jag pluggade som jag hunnit halvvägs med. Nu ska de båda knytas ihop och skickas vidare. 

Ett annat intresse som återuppstått är det här med att köpa skivor igen. Jag skulle åtminstone vilja samla på mig mina stora favoriter. Spotify i all ära. Men det är det där med att hålla i artistens verk. Så mycket mer känsla i det. Det får bli mina små hobbys på sidan om just nu. Och inte minst gå på konserter sen när det blir möjligt igen. Det är inte mycket som slår den känslan. Stå mitt i publikhavet och njuta av hög musik live. 

 

Jag kommer ihåg som tonåring att jag skrev nån form av bucketlist. Eller det va nog typ i början när jag och Ronnie blev tillsammans. Det va bland annat:

Ta körkort

Ta en examen

Tatuera mig

Hopps fallskärm 

Skaffa barn

Gifta mig

Köpa hus

Och i den ordningen kom det.

De punkterna är avklarade och mycket annat i livet utöver det såklart.

Om det är något jag skulle fylla på med så är det nog:

Tatuera mig igen

Avverka flera resmål 

Ha häst igen

Släppa en bok, gärna fler än så.

Gå i terapi

Mer motion i mitt liv 

Gå på fler konserter 

Åka på festival igen