20.00
Är trött idag. Vet inte varför jag fick impulsen att gå ut på en långpromenad strax före fem i morse. Det var visst en liten gosse som krupit ner i vår säng i natt som dunkade mig över ryggraden med sina små fötter 4.40. Plötsligt kunde jag inte somna om. Men jag ångrade inte att jag tog den där promenaden. Inget rensar tankarna så bra. Allt fågelkvitter, solen på väg upp som värmer skönt och knappt en människa ute.
Jag har gått igenom en resa som jag aldrig kunnat tro för bara ett år sedan. Tittar jag tillbaka i backspegeln så har det pågått längre tillbaka än så. Jag är fortfarnade där och och får hela tiden jobba hårt för att inte falla tillbaka i gamla hjulspår av stress och oro. Mitt självförtroende har blivit så sargat av många anledningar de närmaste åren. Det är en läskig känsla. Att helt tappa tron på sig själv. Denna vår har jag försökt utmana det där föraktet mot mig själv och bli lite mer snäll mot mig själv. Inte enbart gå runt och känna att inget av det jag står för är värdefullt för andra. Väck med känslan bara!
Om jag ska vända det här med Utmattningssyndrom till något positivt så har det fått mig att bli mer målmedveten. Men det är alltid med 2 steg fram 1 steg tillbaka. Jag vill så gärna göra andra nöjda. Jag läste om det här med självmedkänsla vilket jag tror är så viktigt. Att vara sann mot sig själv och känna välvilja mot sig själv. Vad mår jag bra av? Det kanske rentav är grunden i alla typer av relationer och kriser vi än hamnar i under livets gång.
Det har skett stora förändringar i våra liv den senaste tiden och det har på ett sätt kommit något gott ur det onda. Vår flytt var något stort och så viktigt för oss, även om det säkerligen var en av de pusselbitar som stressade sönder min hjärna. Ronnie har helt tagit sig ifrån sitt jobb efter 9 år. Det har varit industri och fabriker i 15 år, vilket inte är en arbetsplats för honom helt enkelt. Jag har tagit steget vidare på många vis. Vissa dagar vacklar jag och vill bara smälta ner till en pöl på marken, medan andra moppsar man upp sig och tänker: "ta ingen skit, sprid kärlek och fyll ut din välförtjänta plats på denna planet".
Jag vet att jag inte är ensam om att bära dessa känslor och det kan emellanåt kännas som knivhugg i hjärtat. Den känslan som jag upplever växt fram sakta inom mig de sista två åren är lite jämförbart med en mardröm som återkom många gånger under min uppväxt. Jag befinner mig i en upplyst miljö (ofta i en skolmiljö) bland massor av folk och upptäcker att jag är naken. Jag gör allt i min makt för att springa och gömma mig i någon mörk vrå eller få tag på något att skyla mig med och alla runtom mig fnissar och pekar hånfullt. Sen vaknar jag tack och lov. Känslan att känna sig blottad och att människor runt om en ser igenom den sköld man försöker bära. Ja, den känslan tycker nog jag varit den svåraste att få ur tankarna.
Under kort tid har jag dock gång på gång överbevisats och med små små steg fått tron på mig själv att återvända. Den är på väg och just nu känner jag mig lyckligare än på väldigt länge!
