Intense

22.00
Vad jag tappat detta med att blogga. Har nog inte samma behov längre. På samma gång vill jag inte bara stänga ner den efter alla år. Det får bli nu och då. Ibland ofta. Ibland sällan. Ett tag till.

Jag har snart jobbat en månad på mitt nya jobb. Det är så spännande! Jag är så tacksam över att vi klivit ut i ovissheten och gör något helt nytt. Jag får på sätt och vis tacka de kriser och tuffa vägval vi ställts inför att jag hamnat där jag är idag. Jag önskar å andra sidan ingen det tillståndet som livet pendlat in och ut i de senaste två åren. Där när allt känns mattsvart och tomt. Vill aldrig mer återvända dit. Jag har så mycket jag är tacksam för i mitt liv och som jag återigen kan njuta av. Våra underbara barn, min man, mitt hem, mina närmaste, mitt jobb.. att få skratta och spåra ur.. gråta och kramas.. vi behöver alla samma sak. Kärlek, skratta och omges av bra människor. Jag vill innerligt tro på att jag mår bättre av att vara ärlig mot mig själv, våga brista då och då, tillåta sig att backa från allt, våga vara öppen med hur jag mår med dem jag är trygg med. Om ni bara visste vad betydelsefulla ni är där ute! Jag kan ibland bli överväldigad över hur många fantastiska vänner, släkt, och bekanta jag har. Det är inte så att man träffas och har supertät kontakt med alla men det kan ibland kännas som det finns någon överjordisk kraft som drar oss samman gång på gång år efter år!! En klick människor som jag alltid kunnat vara mig själv med. Ni är de största av skatter!