Tiden därefter

6.50
För exakt en vecka sen den här tiden slår jag upp ögonen på uppvaket. Jag tittar mig yr omkring för att lokalisera var jag är. Jag har aldrig blivit varken opererad eller varit sövd tidigare. Sköterskorna kom och hämtade mig kring kl 3 tidigare samma natt på avdelningen jag låg på. Jag rullas in i operationsrummet, får syrgas, lugnande intravenöst och sen blir det svart. Jag minns att jag låg där och tittade upp i taket full med smärtstillande och tänkte att de kanske inte ens hittar något. En smurf kanske ligger där? Snurrig. Jag var rädd, kände mig ensammast i världen men samtidigt trygg på något vis. Jag ligger på uppvaket några timmar och får morfin i omgångar. En kvinna ligger bredvid och skriker, yrar och är otrevlig mot personalen för hon vill ha mer smärtstillande. Någon annan ligger och snarkar högt. Jag sover mest och får cirka tre timmar senare komma tillbaka på min avdelning som nästan börjat kännas som hemma. Här får jag en skinkmacka och saftsoppa och helt otroligt vad himmelskt gott det va just då. Min mage hade i princip varit tom i tre dygn. Dropp är inget vidare att leva på och jag var nog redigt uttorkad vid det laget. Mitt blodtryck är lågt 100/65. Under dagen blir jag piggare och får åka hem till kvällen. Det är underbart att komma hem. Men den natten när allt smärtstillande börjar gå ur kroppen har jag ont. Dels där ingreppet gjorts och sen även i hela högra sidan. Höger axel känns nästan som avsliten, har domningar och stickningar ut i fingrarna och jag har ont ont så jag gråter hejdlöst. Ringer till avdelningen och frågar om varför det känns som jag blivit misshandlad, och det verkar kunna uppstå tryckskador i samband med operationen. Gissar att de inte är så snälla mot den sövda kroppen med andra ord. Smärtan blir mer uthärdlig dag för dag sen jag kom igång med smärtstillande. Idag är första dagen jag vågar säga att jag är smärtfri med maxdos av alvedon och Ipren i kroppen. Jag fick någon morfinliknande tablett som jag skulle ta vid behov men den gav mig hallucinationer så nej tack!

Nu är jag sjukskriven en vecka till och det behöver jag verkligen på alla plan. Måste få tillbaka funktionen i min kropp och själ. Under vistelsen upptäcktes även något ytterligare något som jag ska åka in och få utrett här i slutet av veckan. Kan säga att det kan leda till en ytterligare operation om det vill sig illa. Fortsättning följer..

Men jag lever med hoppfullhet om att allt kommer bli bra så småningom.. Som min klassföreståndare på högstadiet alltid sa: "det som inte dödar härdar"!