Att älska ensamheten

14.55

Det har varit full rulle flera veckor i sträck nu. Den här fredagen känns som första dagen på länge som vi verkligen inte har en enda pinal inplanerad och det är riktigt skönt. Jag inser många gånger när det varit intensivt med det sociala livet och saker inplanerade en tid att det är riktigt uppskattat att få ha tystnad, inga intryck och ingen kommunikation med någon (bortsett från en puss och mys med mina älsklingar här och där).

Jag är en sådan person av naturen som gillar lugn och ro och vill inte att det ska hända saker hela tiden. Det är skoj när man är uppe i det men att bara vara och rå om sitt är det jag gillar mest ändå. Så har jag nog varit ända sen jag var riktigt liten.

Några av de bästa sakerna jag visste som liten var att strosa runt i skogen (farmor och farfar har en jättemysig kohage mellan deras hus och vårat där jag kunde strosa runt i timmar alldeles själv.. plocka blommor och gå och fantisera om älvor som dansade i vattensamlingarna. Eller så kunde jag gå och dagdrömma om att få ha en egen ponny en gång i framtiden. En annan sak jag gillade var att få sitta inne hos kalvarna när de var alldeles nyfödda och nerbäddade i massa halm. Då kunde jag ligga där inne i dess bås och bara lyssna på kornas tuggande ute i ladugården. Som jag minns så var jag sällan uttråkad, utan nöjde mig med det lilla, och det har följt mig hela livet tror jag. Det är väl ett av skälen till att jag trivs som handen i handsken med det här att vara föräldraledig! Det är underbart!

Vad härligt det är när man låter tankarna sväva tillbaka till när man var liten.. Trots att uppväxten varit brokig, åtminstone under vissa perioder av den, så känner jag ändå att jag vill summera min barndom som så lycklig den kunnat bli. Farmor och farfar har alltid betytt trygghet för mig och där har man alltid fått känna sig som hemma, alltid välkommen! De är mitt allt och kommer alltid vara!