18.35
Ronnie säger alltid till mig att jag måste berätta när det tar emot, mår dåligt eller om jag har ont. Jag är väl inte personen som talar ut det jag känner och tänker hela tiden, utan trampar mest på. Jag har nog genom hela livet önskat kunna vara en sådan som ibland kan ta plats, säga ifrån och bli arg när det behövs.
Jag har förvisso klarat mig bra i livet ändå. Det är väl de gånger i livet när man känt sig kränkt, sviken eller åsidosatt det skulle ha varit så skönt att kunna armbåga sig tillbaka, hävda sig, istället sväljer man, bearbetar det i tysthet och går vidare (nu var det förvisso längesen jag behövde känna den känslan).
Jag tror lite på att med de erfarenheter och upplevelser man haft under sin barndom och även senare i livet, så lär man sig hantera det som är svårt. Vi hittar våra egna sätt att överleva helt enkelt. Vissa lever med förnekelse, vissa gråter, skriker och utagerar allt som tar emot, vissa tar till olika form av smärtdämpare (mat, alkohol osv), vissa sväljer och snyftar till en sekund i tysthet och går vidare. Jag har alltid haft mina dagböcker som hjälpt mig genom svåra händelser - det skrivna ordet, samvaron med djur har även det tröstat så oerhört, samt hade jag alltid min farmor att kunna prata med under hela uppväxten som varit ett oerhört stort stöd för mig.
Sen jag flyttade hemifrån har Ronnie blivit den som jag kan vända mig till om allt. Det klart man hamnar i situationer där det blir konflikter sinsemellan som jag tror alla relationer gör men vi har hittills alltid kunnat reda ut det snabbt och kunna mötas halvvägs. Det jag tror är viktigt att minnas att inte försöka vinna sina strider till varje pris och är det så att man stör sig hos något hos den andra parten så ska man minnas att den enda man kan ändra på är sig själv och sina uppfattningar.
Som vuxen har jag ändå blivit bättre på att yttra mig och ta för mig. Sen jag började jobba har jag blivit modigare och mer fått klart för mig att jag kan ställa krav på min omgivning (till exempel när jag lyckades höja min lön med flera tusen inom två år, då växte jag lite får jag erkänna).
Nu till det där med att tycka synd om sig själv. I tisdags var verkligen en sån dag då jag bara ville lägga mig ner och gråta och bara ge upp. Andra omgången förkylning kom som en smäll (när man precis tillfrisknat från den första) värk i lungorna, hosta så man nästan kräks, ont i alla möjliga delar av kroppen, nerver som ligger i kläm pga graviditeten och gör att jag får ont i höfter och rygg av minsta lilla rörelse, foglossningar.. När det gör ont bara att lyfta upp och krama om sin dotter, då blir man så less!
Men igår fick jag soooova massor medan Ronnie var upp med Heira på dan och det gjorde så mycket. Då kom orken tillbaka..
..och när man väl får känna en positiv vändning och fått mått så där pissigt någon dag så slogs jag senast i morse av tanken "men vad har man att klaga på i livet egentligen?" Det har väl alltid varit lite av min överlevnadsstrategi genom livet.. tillåta sig må dåligt en kort period, ta sig upp ur svackan, ta ett djupt andetag, acceptera och vara tacksam för det man har och inte må dåligt över det man saknar eller förlorat!
