Alltså, det visade sig att november skulle gå med en rasande fart. Kanske för att det har varit fullt ös på alla plan. Å i morse helt plötsligt skulle man upp med julpynt och sånt. Har inte ens funnits på kartan för vår del. Men nu är vi där och det är bara att åka med. Men med ro detta år. Tänker fasen inte få nån prestationsångest bara för att allt pynt inte är framme. Äsch, det blir jul ändå..
Vi har blivit med hund. Jag gör ett eget inlägg om den resan om ett tag. Jag är så glad för att vi tog det steget, även om det är läskigt att kliva in i det ansvar som det innebär. Men å andra sidan - det har varit mitt liv sen jag var 12 år. Då med häst förstås. När vi var utan djur föddes ett enormt tomrum i mig. Jag har varit så vilse. Jag älskar de där fyrbenta vännerna. På sätt och vis uppskattar jag deras sällskap mer än människors. De är lojala, älskvärda, inte ifrågasättande eller har något behov av att man ska göra sig till eller framhäva att man är så bra hit och hit. De bara älskar villkorslöst..
Jag har varit så jädra ur fas månaden som gått. Känt samma varningstecken som i samband med sjukskrivningen 2015. Massa saker att förhålla sig till jobbet och tungt att orka tänja sig så hela tiden när gnistan och motivationen inte riktigt finns kvar. Ibland känns det som att man trampar sig fram i gyttja. Det görs saker på alla plan men det är liksom aldrig tillräckligt.
Nu tar jag en dag i taget och ska verkligen försöka att inte sätta så stor press på mig själv. Försöka låta förväntningar rinna av och ta allt med ro. Vad härligt det låter! Jag har lovat mig själv att ut och röra på mig oftare, mycket närhet och samvaro med min familj, skratta och ha kul, göra lite avslappningsövningar då och då så behöver förhoppningsvis inte stressen äta upp mig helt. Det här med vad som ger livet kvalité - det är subjektivt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar