Blir man någonsin så pass nöjd att man känner total balans och inte saknar något? Är det möjligt att uppnå eller är det ens eftersträvansvärt att försöka uppnå? Ibland väcks någon sorts vilsenhet i själen, i synnerhet under den mörka delen av året.
Jag önskar så innerligt att man kunde stanna upp precis i det man befinner sig och se alla små detaljer för vad de är. Uppskatta och lägga dem i minnesbiblioteket. Kunna se när du upplever något gott och ta till sig det på fullaste allvar för att det betyder något.
Har ett minne från vår bröllopsresa i New york. Då kände jag total frihet och trygghet. Idag hade jag exempelvis aldrig klarat att lämna min barn hemma i tio dagar. Då kände jag mig trygg. Jag visste att de hade det bra och vi kunde uppskatta resan till max, som nygifta och så uppfyllda av att vi var där och fick uppleva det tillsammans (bortsett från att vi dag sju grät så fort vi såg en bild på våra barn). Men i alla fall! Jag var i en helt annan balans än vad som kommit därefter helt enkelt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar